Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VII. Om sakramenternas antal och bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171 Bek. Ap. el. Försv. VII. Om sakramenternas antal o. bruk.
med ögonen och är liksom en
ordets afmålning, betecknande
detsamma som själfva ordet;
hvarföre de ock bägge hafva samma
verkan.
Konfirmationen och den sista
smörjeisen äro utvärtes tecken och
ceremonier, af fäderna antagna,
hvilka icke en gång kyrkan
fordrar såsom nödvändiga till
saligheten, förty de hafva icke Guds
befallning. Fördenskull är det icke
onyttigt, att man åtskiljer dessa
ifrån de förra sakramenterna, som
hafva Guds uttryckliga befallning
och tydliga löfte om nåd.
Med prästerskapet förstå icke
motståndarne predikoämbetet, som
förkunnar ordet och utdelar
sakramenterna, utan de förstå därmed
präster, som äro tillsatta att offra,
liksom borde nu i nya testamentet
vara ett prästerskap, icke olikt
det levitiska prästerskapet, som
för folket offra skall och förtjäna
andra syndernas förlåtelse. Vi
bekänna och lära, att den på korset
döende Kristi offer har gjort till
fyllest för hela världens synder,
så att vi dessutom icke behöfva
andra offer, liksom detta icke
skulle gjort till fyllest för våra synder.
Därföre varda människorna
rättfärdigade icke för några andra
offers skull utan för det enda Kristi
offers skull, om de tro, att de
genom det offret återlösta äro.
Därföre varda predikanter och lärare
kallade, icke till alt göra eller
förrätta något offer, såsom det
levitiska prästerskapet skulle offra för
folket för att därigenom förskaffa
folket syndernas förlåtelse; utan
de kallas till att lära och predika
evangelium och utdela
sakramenterna ibland folket. Icke heller
hafva vi något annat prästerskap,
som är likt det levitiska, såsom
epistelen till hebreerna nogsamt
lär. Men om ordinationen
(sa-cramentum ordinis) förstås om
predikoämbetet, så kunde vi väl
kalla ordinationen ett sakrament.
Ty predikoämbetet är af Gud
be-falldt och har härliga löften med
sig; Rom. 1: »Evangelium är en
Guds kraft, alla dem till salighet,
som tro»*] och Esaias 55: »Ordet,
som af min mun går, det skall
icke återkomma till mig fåfängt
utan göra det mig täckes, och det
skall framgång hafva, uti thy jag
utsänder det»**. Om ordinationen
på detta sätt förstås, så må vi ock
väl kalla händernas påläggande
ett sakrament. Tv församlingen
har Guds befallning till att
förordna predikanter och lärare,
hvilket bör vara oss ganska kärt och
behagligt, emedan vi veta, att Gud
själf gillar detta ämbete och är
däruti själf tillstädes. Och det är
nyttigt, att man så mycket, som
ske kan, hedrar predikoämbetet
med allt tillbörligt lof och heder
emot de fanatiska människor, som
drömma, att den Helige Ande
gifves icke genom ordet utan för
några deras egna förberedelsers
skull, om de sitta fåfänga och tysta
uti mörka vinklar och vrår och
förvänta upplysning, såsom
fordom entusiasterna2 och än i dag
anabaptisterna eller vederdöparne
lära.
Äktenskapet är icke först uti nya
testamentet instiftadt utan strax
i begynnelsen, då människosläktet
var skapadt. Det har ock Guds
befallning, det har ock sina löften,
som väl icke egentligen höra till
det nya testamentet utan lända
mera till det lekamliga lefvernet;
hvarföre om någon vill kalla det
• Rom. 1: 16. " Es. 55: 11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
