Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VIII. Om människostadgarna i församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 Bel?.. Ap. el. Försv. VIII. Om människostadgarna uti för saml.
har sin frihet uti valet af de verk
och saker, hvilka förnuftet al sig
själft fattar och förstår. Hon kan
någorlunda göra den utvärtes
rättfärdigheten eller den rättfärdighet,
som kommer af gärningarna, hon
kan tala om Gud, visa Gud en
viss dyrkan med utvärtes
gärningar, hon kan lyda öfverheten och
föräldrar, uti utvärtes gärningars
utväljande kan hon hålla sina
händer ifrån dråp, afhålla sig ifrån
hor, ifrån stöld och tjufnad.
Emedan förnuftet och omdömet om
de ting, som sinnet och förnuftet
underkastade äro, är ännu öfrigt
uti människans natur; så är ock
valet mellan dessa ting samt
friheten och förmågan att göra och
visa den borgerliga rättfärdigheten
i behåll hos henne. Ty det kallar
Skriften köttets rättfärdighet,
hvilken den köttsliga naturen, det är
förnuftet, af sig själf åstadkommer
och gör förutan den Helige Andes
verkan, ehuruväl den onda lustans
och begärelsens kraft är så stor,
att människorna oftare lyda sina
onda begärelser än det sunda
förnuftet. Så återvänder icke heller
djäfvulen, »som verkar uti otrons
barn» *, såsom Paulus betygar, att
reta den svaga naturen till
hvarjehanda synder och laster. Dessa
äro orsakerna, hvarföre jämväl
den borgerliga rättfärdigheten är
så sällsynt ibland människorna,
såsom vi förnimma, att icke en
gång de största filosofer hafva
densamma ernått, ehuru de synas
med all flit hafva eftersträfvat den.
Men det är idel osanning, att den
människa icke syndar, som utan
nåden gör lagens gärningar. Och
de tillägga ytterligare, att sådana
gärningar förtjäna jämväl såsom
genom en skälig vedergällning
syndernas förlåtelse och
rättfär-görelsen. Ty människornas
hjärtan utan delaktighet af den Helige
Ande äro utan gudsfruktan, utan
förtröstan på Gud; de tro icke,
att de bönhörda varda; de tro
icke, att synderna varda dem
förlåtna; de tro icke, att de af Gud
hulpna, beskyddade och
uppehållna varda; därföre äro de
ogudaktiga: ty ett ondt träd kan icke
bära goda frukter*’*; och »utan
tron är omöjligt att täckas Gud»***.
Därföre, änskönt vi medgifva, att
den fria viljan har frihet och
förmåga att göra lagens utvärtes
gärningar, tillägna vi dock icke den
fria viljan de andliga gärningarna,
nämligen att rätt frukta Gud, rätt
tro på Gud, rätt föreställa sig och
tänka, att Gud ser till oss, bönhör
och förlåter oss våra synder m. m.
Dessa gärningar höra rätteligen
till den förra taflan, hvilka
människans hjärta icke kan göra eller
åstadkomma förutan den Helige
Ande, som Paulus säger †: »Den
naturliga människan», det är en
människa, som brukar allenast
naturliga krafter, »förnimmer intet
af det Guds ande tillhör». Detta
kunna människorna lätt finna, när
de rannsaka sig själfva och noga
öfverväga, hvad och huruledes
deras hjärtan tänka om Guds vilja,
om de rätt tro, att Gud ser till
dem och bönhör dem. Och som
det faller till och med de heliga
svårt att behålla denna tro, så är
det så mycket mer omöjligt,
att-hon finnes hos de ogudaktiga. Men
tron undfå vi då, såsom vi
tillförne sagt, när våra förskräckta
hjärtan höra evangelii röst och
predikan och få däraf en rätt tröst
och hugsvalelse.
Därföre är den fördelningen nyt-
* Ef. 2: 2. ** Matt. 7: 18. *** Hebr. 11: 6. † 1 Kor. 2: 14.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
