Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - VIII. Om människostadgarna i församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
185 Bel?.. Ap. el. Försv. VIII. Om människostadgarna uti för saml.
tig, hvarmed den borgerliga
rättfärdigheten varder den fria viljan
eller människans egna krafter
tillägnad, men den andliga
rättfärdigheten tillskrifves den Helige
Andes styrelse uti dem, som
pånyttfödda äro. Ty i så måtto
bibehålles en rätt utvärtes tukt och
ett ärbart lefverne; förty alla
människor böra tillika veta, så väl att
Gud fordrar den borgerliga
rättfärdigheten, som ock att vi kunna
densamma någorlunda göra eller
visa. Och härigenom visas likväl
hvad åtskillnaden är emellan den
mänskliga och den andliga
rättfärdigheten, emellan den filosofiska
och den Helige Andes lära; man
kan ock då förstå, hvartill den
Helige Andes verkan är nödig.
Icke heller är denna åtskillnad
eller fördelning af oss uppfunnen,
utan den heliga skrift gifver
densamma uttryckligen vid handen.
Augustinus handlar ock därom;
ja, den är ock nyligen förträffligt
framställd af Wilhelm af Paris6;
men hon är skändligen undertryckt
och medfaren af dem, som hafva
drömt, att människorna kunna lyda
Guds lag utan den Helige Ande,
och att den Helige Ande varder
gifven i anseende till vår egen
förtjänst och förskyllan.
Den nittonde artikeln antaga
våra motståndare, hvaruti vi
bekänna, att änskönt den ende och allena
Guden har skapat hela naturen
och uppehåller alla ting, som
skapade äro, så är dock djäfvulens
och människornas vilja, som
vänder sig ifrån Gud, orsaken till
synden enligt Kristi ord om djäf-1
vulen: »när han talar lögnen, talar
ha>i af sitt eget» *.
Uti den tjugonde artikeln
införa de uttryckligen dessa ord, att
de ogilla och förkasta det, att vi
säga, att människorna förtjäna icke
syndernas förlåtelse genom goda
verk och gärningar. Denna artikel
säga de sig utryckligen ogilla och
förkasta. Hvad skall man säga uti
en så klar och uppenbar sak? Här
visa de uttryckligen, som varit
mästare för vederläggningen, af
hvad anda de drifvas.
Ty hvad är vissare uti
församlingen, än att syndernas förlåtelse
vederfares af nåd för Kristi skull,
och att icke våra gärningar utan
Kristus är försoningen för
synderna, såsom Petrus vittnar**:
»Honom bära alla profeterna
vitt-börd, att hvar och en som tror
på honom, han skall få
syndernas förlåtelse genom hans namn».
Detta profeternas vittnesbörd må
vi snarare bifalla än de
ogudaktiga författarne till
vederläggningen, som så skändligt försmäda
Kristus. Ty änskönt några
författare hafva varit, som ansett, att
människorna, sedan synderna äro
dem förlåtna, äro för Gud
rättfärdiga, icke genom tron utan genom
själfva gärningarna; så hafva de
dock icke därmed menat, att
själfva syndernas förlåtelse vederfares
för våra gärningars skull och icke
af nåd för Kristi skull.
Man bör därföre icke tåla den
forsmädelsen, att man tillägnar
våra gärningar Kristi ära. Och
hafva nu dessa teologer ingen
skam i sig, om de understå sig
att utsprida en sådan mening uti
församlingen. Icke heller tvifla vi,
att ju vår allernådigste kejsare
samt större delen af furstarne
skulle för ingen del låta detta
stycke stå kvar uti
vederläggningen, om de därom hade blifvit
på-minta. Vi skulle här kunna anföra
* Joh. 8: 44. Apostlagärn. 10: 43. 4: 12. 13: C8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
