Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - IX. Om helgonens dyrkan och åkallan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 Bek. Ap. el. Försv. IX. Om helgonens dyrkan och åkallan.
parne som teologerna och
munkarne gifvit sitt bifall, efter det att
sådant tjänte till att rikta dem;
men oss kunna de icke lida, som
icke fordra helgonens åkallan och
jämväl ogilla deras missbruk uti
helgonens dyrkan, på det Kristi
ära och ämbete må desto mera
kunnigt varda. Och ehuruväl alla
redliga och uppriktiga män sakna
antingen biskoparnes makt och
myndighet eller predikanternas
sorgfällighet och omvårdnad till
att rätta dessa skadliga missbruk;
så förtiga dock våra motståndare
alldeles uti vederläggningen
jämväl de uppenbara felen och
missbruken, liksom ville de, sedan vi
vederläggningen antagit, tvinga oss
att gilla äfven de mest uppenbara
missbruk.
Så listigt och försåtligt är
vederläggningen sammanskrifven,
icke allenast uti denna artikel utan
nästan allestädes. Det är ingen
artikel, hvaruti de skilja de
uppenbara missbruken ifrån
lärosatserna. Och om några ibland dem
äro förnuftigare, så bekänna de,
att många falska meningar och
inbillningar finnas uti
skolastiker-nas och kanonisternas lära, och
att dessutom många missbruk
hafva genom lärarnes stora oförstånd,
vårdslöshet och försummelse
insmugit sig uti församlingen. Icke
heller har Luther varit den förste,
som klagade öfver dessa
allmänna missbruk. Många lärda och
berömliga män hafva långt före
dessa tider högligen beklagat sig
öfver mässans missbruk, öfver
förtröstan på det skrymtaktiga
munkväsendet, öfver helgonens dyrkan
och åkallan, hvarmed man gjorde
sig en stor vinst och båtnad, och
öfver den förvirrade läran om
bättringen, som framför allt borde
vara ren, klar och tydlig uti för-
samlingen. Vi hafva själfva hört,
att berömliga teologer åstunda
någon förändring uti den skolastiska
läran, som innehåller långt mera
filosofiska griller och fåfänga
ordaträtor än något gudligt. Dock
komma de gamla lärarne ibland
dem nästan bättre öfverens med
den heliga skrift än de nyare. Och
har således deras teologi mer och
mer blifvit vansläktad och gått
ifrån den rena och sanna läran.
Så hafva ock många redliga och
uppriktiga män icke haft någon
annan orsak, hvarföre de i
begynnelsen begynte så högt älska
Luther, än att de förnummo och sågo
honom lösa och befria
människornas hjärtan och samveten ifrån
de oändliga fåfänga ordaträtornas
villsamma stigar och snaror, som
finnas hos de skolastiska
teologerna och kanonisterna, och att han
i stället lärde det, som nödigt och
nyttigt var och tjänte till en sann
gudaktighet.
Därföre hafva icke
motståndarne handlat redligt och uppriktigt
med oss däruti, att de hafva
förtegat hvarjehanda skadliga
missbruk, då de ville, att vi skulle
bifalla vederläggningen. Och om
de ville befordra församlingens
bästa och söka dess nytta och
fördel, borde de nu framför allt på
denna riksdag och vid detta
tillfälle anhålla hos den allernådigste
kejsaren, att han ville fatta
tjänliga råd och utvägar till att rätta
dessa skadliga missbruk; ty vi
förnimma ögonskenligen honom vara
högst benägen till att ordna
församlingen och henne uti en god
och skicklig ordning vidmakthålla.
Men våra motståndare bekymra
sig icke därom, huru de må
underhjälpa och befrämja kejsarens
högst berömliga och uppriktiga
vilja och uppsåt uti denna sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
