Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Hvad offer är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv. XII. Om mässan.
213
den, nämligen Kristi död, såsom
episteln till hebreerna lär, som
säger: »Det är omöjligt att genom
oxablod och bockablod borttaga
synder»; och litet därefter om
Kristi vilja: »I hvilken vilja vi
helgade äro en resa, genom Jesu
Kristi kropps offer» *. Och Esaias
förklarar Mose lag, på det vi må
veta, att Kristi död är
sannfärde-ligen en tillfyllestgörelse för våra
synder eller en försoning och icke
lagens ceremonier, hvarföre han
ock säger: »När han sitt lif till
skuldoffer gifvit har, så skall han
få säd och länge lefva» ** m. m.
Ty ordet skuldoffer, som han här
brukar, betyder ett offer för
synden, hvarmed uti lagen
betecknades, att ett olfer skulle komma,
som skulle tillfyllestgöra för våra
synder och oss med Gud försona,
på det människorna skulle veta,
att Gud vill låta sig med oss
försonas, icke för vår rättfärdighets
skull utan för en annans
rättfärdighets skull, nämligen Kristi.
Paulus uttyder detsamma ordet
skuldoffer med ordet synd, Rom.
8, där han säger: »Gud fördömde
synden i köttet genom synd» ***,
det är: han straffade synden
genom synd, eller: genom’offret för
synden. Ordets bemärkelse kan
lättare förstås af hedningarnes
plägseder, emedan vi finna, att
dessa blifvit antagna enligt
förfädernas ord, ehuru illa förstådda.
Piacidum (försoningsoffer) kallade
latinarne ett offer, som uti stora
straff och landsplågor, då Gud
syntes grufligt förtörnas, offrades
till att blidka Guds vrede; ja, de
offrade ock understundom
människooffer, emedan de till äfventyrs
hade hört, att ett människooffer
skulle en gång försona Gud med
hela människosläktet. Grekerna
hafva kallat det än reningar, än
orenheters aftvående och
afskra-pande. Därföre förstå här både
Esaias och Paulus med ordet
skuld-eller syndoffer icke annat, än att
Kristus är vorden ett sannskyldigt
offer för oss alla, det är en
försoning, att Gud skulle försonad
varda förmedelst hans förtjänster och
icke genom våra egna. Det
blifver fördenskull fast ståndande uti
denna sak, att Kristi död allena
är .sannfärdeligen ett
försoningsoffer. Ty de levitiska
försoningsoffren blefvo allenast så kallade
till att beteckna den rätta och
sannskyldiga tillkommande
förso-; ningen. Därföre voro de
liknelsevis sådana tillfyllestgörelser
allenast, som skulle förtjäna lagens
rättfärdighet, på det de icke måtte
ifrån Israels folks gemenskap
uteslutna varda, som syndat hade;
och borde dessa upphöra, sedan
evangelium var uppenbaradt. Och
emedan de borde upphöra uti
evangelii uppenbarelse, så voro
de icke några rätta försoningar,
emedan evangelium är därföre
utlofvad^ att det oss den
sannskyldiga försoningen tillbjuda och
meddela måtte.
Nu äro de öfriga offren
tackoffer, som kallas lofoffer,
evangelii predikan, tron, åkallan,
tacksägelsen, bekännelsen och de
heligas bedröfvelser oeh
anfäktning-ar, ja, de heligas alla goda verk
och gärningar. Dessa offer äro
icke några tillfyllestgörelser för
dem, som dem göra, ej heller
tilllämpliga på andra, så att de skulle
törtjäna åt dem genom blotta
görandet syndernas förlåtelse eller
försoningen, ty de göras af dem,
som redan försonade äro. Och
* Hebr. 10: 4. 10: 10. •• Es. 53: 10. *" Rom. 8: 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
