Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XII. Om mässan - Hvad offer är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
Bek. Ap. el. Försv. XII. Om mässan.
en öfverstepräst, den af
människor uttages, han varder satt för
människorna i de ting, som Gud.
påröra, att han skall offra
gåfvor och offer för synderna»*.
Häraf sluta de, att emedan präster
och biskopar finnas uti nya
testamentet, så följer, att där måste
ock vara ett offer för synderna.
Detta språk inverkar i synnerhet
på de olärda, helst när
prästerskapets och offrens stora ståt och
prakt uti gamla testamentet
ställes dem för ögonen. Denna
likhet bedrager de oerfarna, så att
de mena, att äfven hos oss bör
vara något ceremonielt offer, som
skall offras för andra människors
synder såsom uti gamla
testamentet. Icke heller är denna
mässornas gudstjänst och det
öfriga påfvens anordnande annat än
ett otidigt nit och åstundan att
efterfölja det levitiska bruket,
hvilket de icke rätt hafva förstått.
Och emedan vår lära har sitt
förnämsta vittnesbörd uti episteln
till hebreerna, så vrida och vränga
motståndarne språken af denna
epistel stympade emot oss, såsom
äfven detta, som vi nyligen
anförde, hvarest säges, jag har satt
en öfverstepräst, att han skall
offra gåfvor och offer för
synderna, där Skriften själf strax gifver
tillkänna, att hon talar om
öfver-steprästen Kristus. De föregående
orden handla om det levitiska
prästerskapet och gifva tillkänna,
att det levitiska
öfversteprästäm-betet har varit en förebild till
Kristi öfversteprästämbete. Ty de
levitiska offren för synderna
förtjänte icke syndernas förlåtelse
för Gud utan voro allenast en bild |
af Kristi sannskyldiga offer, som
skulle allena vara ett försonings-
offer, såsom vi tillförne hafva
sagt. Och denna epistel till
hebreerna går till större delen ut
på att visa, hurusom det levitiska
öfversteprästämbetet och lagens
offer icke hafva varit till den
ändan inrättade, att de skulle
förtjäna syndernas förlåtelse eller
försoningen inför Gud utan allenast
att beteckna det tillkommande
offret af Kristus allena. Ty de
heliga uti gamla testamentet borde
äfven genom tron rättfärdigade
varda i kraft af löftet om
syndernas förlåtelse, som skulle gifvas
och skänkas för Kristi skull på
samma sätt, som de heliga i nya
testamentet blifva rättfärdigade.
Alla heliga hafva ifrån världens
begynnelse bort veta och tro, att
ett offer och en tillfyllestgörelse
för synden skulle ske, nämligen
Kristi sannskyldiga offer, som
ut-lofvadt var, såsom Esaias lär, då
han säger: »När han sitt lif till
skuldoffer gifvit har» m. m. **.
Som nu offren uti gamla
testamentet icke förtjänte någon
försoning utan såsom genom en
liknelse (ty de förtjänte allenast den
försoning, att man dymedelst icke
blef utesluten ifrån Israels
menighet) beteckna det tillkommande
offret; så följer däraf, att det är
ett enda Kristi offer allena, som
för hela världens synder har
betalt och tillfyllestgjort. Därföre
är icke något offer öfrigt uti nya
testamentet, som skall offras för
andras synder förutom det enda
Kristi offer på korset.
De fara grufligt vilse, som
föregifva, att de levitiska offren hafva
förtjänt syndernas förlåtelse för
Gud, och däraf vilja bevisa, att
äfven sådana offer skola nu ske
för andra uti nya testamentet för-
* Hebr. 5: 1. ** Es. 53: 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
