Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XIII. Om klosterlöften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■237 Bek. Ap. el. Försv. XIII. Om klosterlöften.
lifvet skänkt varder. Och emedan
Kristus kallar samma
människostadgar en onyttig och fåfäng
gudstjänst, så äro de ock ingalunda
någon evangelisk fullkomlighet.
Men våra mötståndare vilja
synas på ett listigt sätt jämka eller
ändra den allmänna inbillningen
om fullkomligheten. De neka, att
munklefvernet är en
fullkomlighet; men säga dock, att det är
ett stånd, som tjänar därtill, att
man däruti kan söka den kristliga
fullkomligheten. Det är vackert
sagdt, och påminna vi oss, att
denna ändring eller tillsats finnes
jämväl hos Gerson. Ty det är
bekant, hurusom åtskilliga
förståndiga män högligen förargat
sig öfver det omåttliga beröm,
som tillägges munklefvernet, och
som de icke vågade alldeles
betaga det fullkomlighetens lof och
beröm, så hafva de tillsatt denna
förändring och sagt, att
munklefvernet är ett stånd, som tjänar
. därtill, att man däruti kan söka
och förskaffa sig den rätta
fullkomligheten. Om nu
munklefvernet är allena ett stånd, hvaruti
man skall söka fullkomligheten,
så är det icke mera ett
fullkom-lighetsstånd än åkerbrukarens
eller handtverkaren stånd. Ty
dessa äro ock sådana stånd, hvaruti
man bör söka en kristlig
fullkomlighet. Ty alla människor, i hvad
stånd de vara må, böra hvar uti
sin kallelse, så länge de lefva,
sträfva efter fullkomligheten, det
är vinnlägga sig att alltid
förkofras och tillväxa uti en sann
gudsfruktan, uti tron, uti kärleken till
sin nästa och flera sådana andliga
dygder och gåfvor.
Man läser uti berättelser om
eremiter, såsom Antonius och
andra, exempel därpå, att det ena
lefnadskallet kan vara så godt som
det andra. Om Antonius berättas,
att han någon tid bedt Gud
därom, att han ändtligen ville visa
honom, huruvida han med denna
sin ensliga lefnad kunde blifva
fullkomlig. Då blef honom genom
en dröm visad en skomakare uti
Alexandria och därjämte sagdt,
att han med den mannen kunde
jämföras uti helighet. Dagen efter
begaf sig Antonius till Alexandria,
gick till skomakaren och frågade
honom noga, hvad för ett heligt
lefverne han lörde och om hans
gåfvor; och då han samtalade med
honom, fick han icke veta något
annat, än att skomakaren hvarje
morgon i få ord gjorde sin bön
för hela riket och sedan arbetade
på sitt handtverk. Då förstod
Antonius, att han icke borde mena
sig blifva rättfärdigad genom det
I lefnadssätt, som han dittills utvalt.
Men ehuru våra motståndare nu
inskränka sitt beröm öfver
munk-lefvernets fullkomlighet, så tänka
de dock i själfva verket
annorlunda; ty de sälja sina gärningar och
förtjänster och tillbjuda dem åt
andra under det sken, att de hålla
præcepta & consilia, både buden
och råden, hvarföre de mena, att
de hafva förtjänster till öfverlopps.
Hvad är att förhäfva sig öfver sin
fullkomlighet, om icke detta är
det? Sedan står det ju
uttryckligen uti själfva vederläggningen,
att munkarne påstå, att de
närmare eller nog are lefva efter
evangelium än andra människor i
världen. Om nu deras mening är, att
man dymedelst lefver närmare
ef-I ter evangelium, att man ingenting
äger, lefver utom äktenskap, följer
en viss regel i sin klädedräkt, uti
mat och dylika småaktigheter; så
är ju deras mening, att
människostadgarna eller munkväsendet är
en kristlig fullkomlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
