Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den Augsburgiska Bekännelsens Apologi eller Försvarsskrift - XIV. Om den kyrkliga makten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bek. Ap. el. Försv. XIV. Om den kyrkliga makten. 247
vara dem hörsam och lydig
enligt detta språk: »Om ock vi
eller en ängel af himmelen
annorlunda predikade evangelium för
eder, än vi eder predikat hafva,
han vare förbannad» *.
Detsamma svara vi ock på detta
språk: »Allt det de bjuda eder
hälla, det hållen och gören **. Det
är visst, att därmed varder icke
allmänt befalldt, att vi skola hålla
allt, hvad de bjuda, ty Skriften
säger annorstädes: »Man måste
mera lyda Gud än människor***.
Därföre, när de lära något, som
är okristligt och ogudaktigt, eller
som strider emot Guds ord, då
måste man dem hvarken höra
eller lyda. Nu är ju detta, som de
lära, både okristligt och
ogudaktigt, nämligen att
människostadgarna äro gudstjänster, att de äro
nödvändiga gudstjänster, och att
man därigenom förtjänar
syndernas förlåtelse och det eviga lifvet.
Ändtligen förebrå ock våra
motståndare oss de allmänna
förargelser och uppror, som under ett
sken af denna vår lära skola vara
uppkomna. Men härtill svara vi
korteligen. Om man ville föra
alla förargelser tillsammans i en
hop, så skall dock den enda
artikeln om syndernas förlåtelse, att
vi för Kristi skull få syndernas
förlåtelse af nåd, genom tron,
medföra så mycket godt, att den skall
öfverskyla alla olägenheter och
förargelser. Denna har ock i för-
stone förskaffat Luther icke
allenast vår vänskap utan ock
mångas af dem, som oss nu anfäkta
och bestrida, om hvilka det
sannas, hvad Pindarus1 säger, att den
gamla vänskapen sofver, emedan
människorna äro glömska och
komma den icke mera ihåg. Men
vi vilja dock hvarken öfvergifva
den för församlingen nödvändiga
sanningen, icke heller kunna vi
öfverensstämma med våra
motståndare, som densamma förkasta
och fördöma; ty man måste mer
lyda Gud än människor. De skola
en gång göra räkenskap för den
uppkomna skiljaktigheten, som
först fördömt den uppenbara
sanningen och än i dag med största
grymhet förfölja den. Dessutom,
månne ock inga förargelser
finnas hos motståndarne? Ack, hvad
skada och fördärf har icke det
fördömliga missbruket med
mässan förorsakat, hvilken de till slem
vinning använda och hålla? Ack,
hvad oanständighet, otukt och
lättfärdighet toröfvas icke under
deras skenheliga ogifta lefnad? Men
vi gå nu all jämförelse förbi. Detta
hafva vi för denna gång velat
svara på deras vederläggning. Nu
lämna vi åt alla fromma och
redliga människor att döma, om våra
motståndare med skäl kunna
berömma sig däraf, att de
fullkomligt hafva vederlagt vår
bekännelse med den heliga skrift.
* Gal. 1: 8. •* Matt. 23: 3. Apostlagärn. 5: 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
