Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Andra delen - 2:dra artikeln. Om mässan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schmalk. art. II.
2. Om mässan.
253
deles onyttig, onödig och farlig
och man kan hafva allt utan
mässa på ett nyttigare och vissare
sätt, böra vi då icke låta henne
fara, på det vi för beständigt må
undvika sådana grufliga missbruk?
För det femte: Emedan mässan
icke är eller kan vara annat
(såsom Canon och alla böcker
medgifva) än människors verk (ja ock
arga skalkars), hvarmed någon
söker att försona sig själf och
därjämte andra hos Gud samt
bekomma och förtjäna nåd och
syndernas förlåtelse (tv så högt
skattas mässan, när hon som mest
berömmes, och hvartill skulle hon
annars vara nyttig?), så bör man
ju visserligen därföre fördöma och
förkasta henne. Ty detta strider
tvärtemot hufvudartikeln, som
säger, att icke någon mässprest,
vare sig from eller ond, kan med
sitt verk borttaga våra synder,
utan detta gör Guds Lam och
Guds Son allena.
Men om någon ville sätta en
falsk färg härpå och föregifva, att
han af gudlig andakt vill utdela
Herrens nattvard åt sig själf, så
felade han mycket, icke heller mente
han det allvarligen och af hjärtat.
Ty det sannfärdiga och vissa
begåendet af nattvarden finner man
i sakramentet, som förrättas efter
Kristi instiftelse. Men att utdela
nattvarden åt sig själf är ett
människopåfund, ogrundadt, onödigt
och förbjudet. Ty en sådan vet
icke, hvad han gör, emedan han
utan Guds ord följer
människotycke och funder. Så gör ock den
icke rätt (äfven om saken annars
vore riktig), som efter egen
andakt och behag utan Guds ord
och utom församlingens
delaktighet vill bruka det sakrament, som
egentligen tillhör församlingen.
Med denna artikel om mässan
lär man vid mötet få mest att
göra, så länge det påstår. Ty
fastän det vore möjligt, att de
ville gifva oss efter i alla de
andra artiklarna, så lära de dock
icke kunna medgifva denna;
såsom Campegius har sagt i
Augsburg, att han förr ville lida alla
plågor samt låta sig i stycken
sönderslitas och dödas, än han
ville låta mässan fara. Häremot
vill ock jag med Guds hjälp förr
låta mig brännas och min kropp
varda aska, än jag vill tåla, att
en mässpräst, han vare from
eller ond, skall aktas lika med
Kristus Jesus, min Herre och
Frälsare, eller högre ansedd varda.
Således kan man se, att vi blifva
evinnerligen åtskilda och hvar
emot annan stridiga. De förstå
mycket väl, att om mässan faller,
så faller påfvedömet; inen förrän
de låta det ske, så vilja de dräpa
oss allesamman, om de kunde.
För öfrigt har denna drakstjärt
(jag menar mässan) födt af sig
mångahanda styggelser och
afguderi.
Först skärselden. Ty genom
själamässor, vigilier,
veckodags-och månadsdags- samt årliga
be-gängelser; sist med
Michaelisvec-kan, alla själars dag, själabad och
dylika oräkneliga griller hafva de
banat sig väg till skärselden1.
Således har mässan blifvit hållen
nästan för de aflidna allena, ehuru
dock Kristus har instiftat
sakramenterna allena för de lefvande.
Därföre är skärselden med allt
sitt prål, gudstjänst och
medföljande vinst att akta för idel
djäfvulens bländverk. Ty den strider
ock emot hufvudartikeln, som lär,
att Kristus allena kan frälsa
själarna och icke människors verk.
! Det är jämväl klart, att om de
af-! lidna är oss af Gud intet befalldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
