Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - Om påfvens makt och företräde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schmalk. art. Om påfvens makt.
273
Om påfvens makt och företräde
är detta sammanskrifva af de
teologer, som voro församlade i
Sclimalkalden, år 1537.
Påfven i Rom tillmäter sig, att
han enligt gudomlig rätt är satt
öfver alla biskopar och
kyrkoherdar.
Vidare tillägger han äfven, att
han enligt gudomlig rätt bär båda
svärden, det är, att han också
äger makt att till- och afsätta
konungar.
För det tredje säger han det
vara nödigt till saligheten, att man
sådant tror. Och för dessa
orsakers skull kallar sig biskopen
i Rom Kristi ståthållare på jorden.
Desse tre artiklar anse vi vara
falska, ogudliga, tyranniska och
för församlingen högst skadliga.
Men på det andra må fatta och
begripa vårt bevis, så vilja vi
först beskrifva, hvad det efter
deras mening är att vara enligt
gudomlig lag satt öfver alla. Ty
de förstå det så, att påfven är
biskop öfver hela den kristna
kyrkan och såsom de själfva säga
ohcHjueviKÖg, en allmän biskop, det
är en sådan, af hvilken alla biskopar
och kyrkoherdar i hela världen
böra vigda och stadfästa varda,
så att han äger rätt och makt att
välja, viga, stadlasta och afsätta
alla biskopar. Dessutom tillvällar
han sig myndighet och makt att
stifta lagar om gudstjänsten, om
sakramenternas förvandling och
om läran och vill, att hans
artiklar, stadgar och lagar skola aktas
lika med Guds bud och
befallningar; det är, han menar, att
människornas samveten äro så
förbundna till att hålla de påfviska
lagarna, att de som dem
försumma, fastän det sker utan förargelse,
Luth. hyr l a ni Bekännelseskrifter.
begå en dödlig synd. Han
tillägger ock det, som grufligare är,
att det till saligheten är nödigt,
att man tror allt detta.
Fördenskull vilja vi först af
evangelium visa, att den romerske
biskopen icke är enligt gudomlig
rätt satt öfver andra biskopar och
själasörjare.
Hos Luk. 22 förbjuder Kristus
uttryckligen allt företräde emellan
apostlarne; ty detta var deras
fråga, sedan Kristus hade talat
om sitt lidande, och de
disputerade, hvilken ibland dem efter
hans död skulle blifva den
förnämste och liksom träda i den
frånvarande Kristi ställe. Men
Kristus straffar denna apostlarnes
villfarelse och lär, att ibland dem
icke skulle vara något herravälde
eller företräde, utan att de alla
såsom jämlika i apostlaämbetet
skulle utsändas till evangelii
allmänna tjänst. Därföre säger han:
» Världsliga konungar regera, men
I icke så, utan den som störst är
ibland eder, han vare såsom en
tjänare». Häraf visar sig, att
herravälde ibland apostlarne ogillas.
Detsamma lär man ock af
liknelsen, då Kristus i en slik träta
om herraväldet ställer ett barn
midt ibland apostlarne, gifvande
därmed tillkänna, att emellan
ordets tjänare icke skulle vara
något företräde, såsom ock ett barn
icke tager sig eller åtrår något
herravälde.
Joh. 20: 21, utsänder Kristus sina
lärjungar utan åtskillnad, när han
säger: »Såsom Fadren har mig
sändt, så sänder ock jag eder».
Han säger, att han så sänder hvar
ock en af dem, som han själf är
sänd vorden; hvarföre han ock
icke tillägnar någon af dem
någon förmån eller herravälde
framför de andra.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
