Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - Om påfvens makt och företräde - Om biskoparnes makt och domsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schrnalk. art. Om biskoparnes makt.
281
Därföre, om än biskopen i Rom
enligt gudomlig lag hade
företrädet och öfverväldet, dock när han
försvarar falsk gudstjänst och en
lära, som strider emot evangelium,
så bör man icke visa honom
lydnad, utan man måste nödvändigt
sätta sig emot honom, såsom den
där är antikrist. Man ser ju
klarligen påfvens villfarelser och huru
stora de äro.
Så är ock det tyranni, som han
utöfvar, för alla uppenbart. Man
vet äfvenväl det vara Guds
befallning, att vi skola undfly
afguderi, falsk lära och otillbörlig
grymhet. Därföre hafva alla
rättsinniga kristna stora nödvändiga
och uppenbara orsaker att icke
visa påfven någon lydnad. Och
af dessa nödiga orsaker hafva de
gudfruktiga tröst emot alla
för-smädelser, som pläga kastas uppå
oss, nämligen att vi gifva
förargelse och åstadkomma split och
oenighet.
Men de som hålla med påfven
samt försvara hans lära och
gudstjänst, de besmitta sig med
afguderi och sådana meningar, som
äro emot Gud försmädliga. Öfver
dem kommer ock de fromma
kristnas blod, hvilka påfven förföljer;
de skämma ock Guds ära och
förhindra församlingens salighet,
emedan de sådana villfarelser och
laster till evärldliga tider
underhålla och skydda.
Om biskoparnes makt och
doms-rätt.
Uti vår Confession och Apologi
hafva vi i allmänhet förmält, hvad
som bort sägas om kyrkans makt;
ty den evangeliska läran gifver
dem, som äro satta öfver
församlingarna, icke allenast befallning
att predika evangelium, förlåta
synder och utdela sakramenterna,
utan dem tillägges ock
jurisdiktion, nämligen befogenhet att
bannlysa dem, som ligga i uppenbara
synder, men åter aflösa dem, som
göra bättring.
Nu är det klart af allas, ja, ock
af våra motståndares bekännelse,
att denna makt efter Guds
förordning lika tillkommer alla, som
förestå församlingarna, ehvad de
kallas herdar, präster eller
biskopar. Därföre säger ock
Hieronymus med klara ord, att alla de,
som förestå församlingarna, varda
i de apostoliska epistlarna kallade
både biskopar och präster. Han
anför ock af episteln till Titus kap.
1 dessa Pauli ord: »Fördenskull
lät jag dig kvar i Kreta, att du
skulle besätta städerna med
präster»; och kallar dem sedan
biskopar, ty härpå följer strax detta:
»En biskop bör vara ostrafflig, en
hustrus man» m. m. Så nämna
sig ock Petrus och Johannes
själfva för präster. Sedan tillägger
Hieronymus: »Men att man efter
den tiden utvalde en, som sattes
öfver de andra, skedde därföre,
att man måtte förekomma all
skiljaktighet, så att Kristi församling
icke måtte söndras, då hvar och
en sökte att draga folket till sig.
Ty jämväl i Alexandria, allt ifrån
evangelisten Markus intill
biskoparne Esdra och Dionysius5,
hafva prästerna alltid utvalt en ibland
sig, hvilken de upphöjt till större
värdighet och kallat honom biskop
på samma sätt, som en krigshär
månde utvälja sig en anförare,
och såsom diaconi utvälja en
ibland sig, som är skickligast,
hvilken de kalla ärkediakon. Ty
hvad gör en biskop, det en präst
ock icke gör, undantagande
prästvigningen?»
Fördenskull lär Hieronymus, att
denna åtskillnad emellan biskopar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
