Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Första budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
Luthers större katekes. l:a budet.
Därföre är nu meningen af detta
budet denna, att det fordrar en
rätt hjärtats tro och förtröstan,
som icke far vilse om den rätte
Guden utan håller sig endast och
allenast till honom, och vill så
mycket säga: se till, att du håller
mig allena för din Gud och icke
söker någon annan; det är, hvad
godt dig fattas, det vill jag, att du
skall söka och vänta af min
mildhet, och hvad olycka och nöd dig
tränger, skall du fly till mig och
begära hjälp. Jag, ja, jag vill gifva
dig allt, hvad du behöfver, och
hjälpa dig utur all din nöd, allenast
du noga aktar dig, att du icke
faster ditt hjärta vid någon annan
och i honom söker din hjälp och
hvila.
Detta måste något klarare
utvecklas, för att man genom
exempel, som äro tagna af motsatsen
till detta bud, må så mycket
bättre förstå dess rätta mening. Det
är ju mången människa, som
menar sig hafva Gud och allt nog,
när han har rikedomar och
ägodelar; på dem sätter han all sin
lit, bröstar sig däröfver och
brukar dem med sådan säkerhet, att
han icke aktar någon. Se, denne
har ock en Gud, men han heter
mammon, det är gods och
penningar, hvarvid han är fästad med
hela sitt hjärtas förtröstan, och
hvarpå han sätter hela sitt hopp;
det är ock den vanligaste afguden
på jorden. Ty den som har
penningar och gods, han är säker
nog, är glad och oforskräckt, som
vore han uti paradiset. Men tvärt
om, den som icke äger något, han
är försagd och modfälld, som visste
han icke ens, om någon Gud vore
till. Ty man skall finna högst få,
som äro vid godt mod och icke
klaga och kvida, då mammon icke
finnes när dem. Så hänger girig-
heten och detta lefvernes omsorg
vid människans natur intill själfva
grafven.
Sammalunda, den som litar och
förtröstar därpå, att han öfvergår
andra uti förstånd och klokhet,
makt, ynnest, gunst, vänskap och
värdighet, han har ock en Gud
men dock icke den ende rätte
Guden i himmelen. Man finner
ock strax härvid, huru förmäten,
säker och stolt den är, som af
sådant har nog; men däremot,
huru försagd och klenmodig den
är, som antingen icke äger något
däraf eller ock förlorat det han
hade. Därföre säger jag ännu en
gång, att rätta uttydningen af detta
budet är denna: att hafva en Gud
är intet annat, än att hafva
någonting, på hvilket man i sitt hjärta
litar och för tröstar.
Härvid märker man, hvilka
vederstyggligheter vi uti vår
blindhet bedrifvit under det påfviska
mörkret. När då någon hade
tandvärk, tog han sig strax före att
fasta den heliga Apollonia till ära.
Fruktade man för eldsvåda, då
gaf man sig under S:t Laurentii
beskydd och försvar. Var man
rädd för pesten, då gjorde man
löfte att vilja resa till S:t
Sebasti-ani eller Rocki graf. Och flera
sådana vidskepelser och
styggelser funnos, hvaraf hände, att hvar
och en utvalde sig någon särskild
af de heliga döda, hvilken man
dyrkade och i nödens tid
anropade.
Hit höra ock de, som äro så
öfver all måtta gudlösa, att de
göra förbund med djäfvulen, att
han må skaffa dem rikedomar,
gunst hos fruntimmer, bevara
deras kreatur, återställa förloradt
gods o. s. v.; sådana äro
trollkarlar och svartkonstnärer. Ty alla
dessa sätta sin lit och förtröstan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
