Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Andra budet - Tredje budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större, katekes. 7:e budet.
319
klosterlefnad och alla munkars
skenhelighet.
Se, sålunda kunde ungdomen på
barnsligt sätt uppfostras i
gudsfruktan och vänjas att hafva det
första och andra budet uti en
ständig och flitig öfning. Däraf kunde
då mycket godt komma och
sådant folk uppväxa, af hvilket
fäderneslandet med tiden kunde
hafva glädje och nytta. Det vore
ock rätta sättet att uppfostra barn,
att man med godo och lust kunde
bringa deras hjärtan till
gudsfruktan; ty skola de allena med hugg
och slag tvingas därtill, då blifver
icke mycket godt däraf, och när
man med sådant tvång kommer
som längst, så blifva de dock ej
längre i fruktan för att synda, än
de se riset och straffet öfver
hufvudet. Men det milda sättet att
uppfostra barn fäster sig bättre i
hjärtat, så att de mer rädas för
Gud än för hugg och slag.
Och detta har jag för
ungdomens skull så enfaldigt velat
framställa, att den en gång måtte fatta
och förstå det; ty den som vill
lära barn, han måste tala
barnsligt och lämpa sig efter deras
förstånd och manér.
Sålunda hafva vi varnat för Guds
namns missbruk och förmanat till
dess rätta bruk, hvilket icke blott
skall bestå i ord utan fastmera
i öfning och lefverne, att vi må
veta, att Gud så vill hafva det,
och att, som han hårdt straffar
sitt namns missbruk, så vill han
ock af nåd rikligen belöna dem,
som med vördnad och andakt
bruka hans namn.
Tredje budet.
Tänk på att du helgar hvilodagen.
Hvilodagen har sitt namn efter
det hebreiska ordet sabbat, som
egentligen betyder hvila eller
uppehåll med arbete, hvarutaf man
ock hos oss plägar säga hålla
hviloafton eller helig afton. I
gamla testamentet hade Gud särskildt
utvalt den sjunde dagen till
hvilo-och helgedag och befallt, att den
framför andra dagar skulle hållas
helig. Detta bud är alltså gifvet
judarne, för att de på den dagen
skulle hålla sig ifrån utvärtes groft
arbete och gifva sig ro och hvila,
på det både människor och fänad
måtte få någon vederkvickelse och
icke af idkeligt arbete alldeles
utmattas. Dock hafva de sedan
varit allt för nogräknade med sin
sabbat och missbrukat den, så att
de, som evangeliska historien
berättar, ofta tadlade de
sabbatsgärningar hos vår Frälsare Kristus,
som de dock själfva ofta gjorde;
likasom budet vore uppfylldt
därmed, att man höll sig ifrån allt
utvärtes arbete, hvilket dock icke
var meningen utan fastmer den,
att man skulle helga den dagen
såsom gudstjänstdag, som vi
framdeles skola få höra.
Alltså angår detta bud till sin
utvärtes och gröfre betydelse ej
oss kristna. Ty det är en yttre
sak, såsom mycket annat i gamla
testamentet bunden vid vissa
ceremonier, personer, tid och rum,
hvilket alltså genom Kristus är
läm-nadt fritt.
Men för att de enfaldige
krist-ligen må förstå detta bud, så är
att märka, att vi hafva helgedagar,
icke så mycket för de förståndiga
och insiktsfulla kristnas skull, som
sådant icke behöfva, utan först
för en lekamlig nödvändighets och
nyttas skull, hvilken ock själfva
naturen fordrar af oss, nämligen
att menige man, drängar och pigor
måtte hafva någon dag, på hvilken
de må få hvila och vederkvicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
