Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Fjärde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större, katekes. 7:e budet.
323
faller han allenast att älska, men
föräldrarna skiljer han ifrån alla
andra människor på jorden och
sätter dem liksom bredvid sig själf.
Ty heder är långt högre än
kärlek, emedan det ej allenast
innefattar kärlek utan ock en särdeles
höflighet, ödmjukhet och vördnad
såsom emot ett fördoldt majestät.
Gud fordrar ock ej allenast, att
vi med orden visa en sådan
kärlek och vördnad emot våra
föräldrar, utan allra mest att man både
af hjärtat och med utvärtes
åthäf-vor så ställer sig,’ att man visar,
att man näst Gud älskar och
aktar dem högst bland alla
människor. Ty den man icke till skenet
utan uppriktigt vill hedra, den
håller man ju ock i sitt sinne för
att vara af högt värde.
Sålunda bör man inprägla hos
barnen, att de hedra sina
föräldrar, såsom de där äro satta i
Guds stad och ställe, och att
besinna, att om de än äro ringa,
fattiga, bräckliga och
besynnerliga, så äro de dock deras
föräldrar, som Gud gifvit dem. Ty
för sitt stånds eller sin
bräcklighets skull må de ej mista sin
tillbörliga heder; och därföre bör
man icke se på föräldrarnas
personer utan på Guds vilja och
ordning. Eljest äro väl alla
människor inför Guds ansikte lika, men
emellan oss själfva är dock efter
Guds ordning och skickelse en
stor åtskillnad. Därföre är det
ock af Gud befalldt, att du lyder
mig såsom din fader, och att jag
äger makt att befalla dig.
Så lär nu först, hvilken den
heder är, som i detta budet
anbe-falles att bevisa föräldrarna,
nämligen att man framför allt håller
af och hedrar dem såsom den
dyrbaraste skatt på jorden; sedan
att man uti orden bevisar dem en
lika höflighet och vördnad, att
barnen icke tilltala dem uti hastighet,
bitterhet eller förmätenhet utan
snarare tiga och gifva efter, fastän
föräldrarna något fela; för det
tredje, att vi äfven i handling visa
dem heder, sålunda att vi alltid
äro beredvilliga att med vår kropp
och ägodelar tjäna, försörja och
sköta dem, när de blifva gamla,
kranka, bräckliga eller fattiga, och
det ej allenast gärna och af
hjärtat utan ock med all ödmjukhet
och vördnad såsom inför Guds
ansikte. Ty den som vet och rätt
förstår, hvilken stor vördnad han
är skyldig att visa sina föräldrar,
han låter dem aldrig lida nöd,
hunger eller törst utan sätter dem
väl bredvid, ja, framför sig och
tilldelar dem gärna af de gåfvor,
som han har.
Se vidare och märk, hvilka stora
och heliga gärningar här äro alla
barn förelagda, hvilka mången
dock, ty värr, så litet aktar; och
knappt någon besinnar, att det är
Guds ord och befallning, uti
Skriften oss uppenbarad. Besinnade
man något af dessa stycken, så
kunde man ock däraf sluta, att
de, som efterlefde detta budet,
måste vara heliga människor. Då
hade det icke heller varit nödigt i
påfvedömet att inrätta någon
klos-|terlefnad eller munkordnar, utan
kunde hvart och ett barn
efterlefva detta bud, därvid hafva ett
godt samvete och säga: skall jag
göra heliga gärningar, så vet jag
ingen heligare och förmer, än att
jag på allt sätt lyder och vördar
mina föräldrar, alldenstund Gud
själf det befallt. Ty hvad Gud
befaller måste nödvändigt vara af
större värde, än det vi själfva
kunna påfinna. Och som ingen
högre eller bättre mästare och
lärare kan finnas än Gud, så föl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>