Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Fjärde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större, katekes. 7:e budet.
325
Skulle nu icke en människas I
hjärta spritta och klappa af glädje,
när hon företager sig sådana
gärningar, som Gud anbefallt henne,
om hvilka hon ock kan säga: se,
detta verk är långt bättre än alla
munkars helighet, om de ock
plågade sig till döds med fastande
och utan återvändo läste och bådo?
Ty att Gud anbefallt oss detta bud,
därom vittnar nogsamt Guds ord;
men om munkarnes själftagna
gudstjänst finner man där aldrig
ett ord. Dock måste man beklaga
den stora blindheten i världen,
att ingen vill tro detta; så har
djäfvulen med skenhelighet och
inbillade goda gärningar
förblindat våra ögon.
Därföre önskar jag, hvilket jag
upprepar, att vi dock ändtligen
måtte öppna ögon och öron och
låta oss detta med allvar gå till
hjärtat, att vi icke än en gång må
mista det rena Guds ord och åter
falla uti djäfvulska lögner. Ja, jag
är viss däruppå, att föräldrarna
skulle då njuta större glädje,
kärlek, vänskap och enighet uti sina
hus, och barnen så mycket mer
med kärlighet gå dem till handa.
Men när barnen äro halsstarriga
och icke göra det, som blifver
dem befalldt, förrän man drifver
dem med slag därtill, då förtörna
de både Gud och föräldrarna,
beröfva sig själfva den ädla skatten,
som är ett godt samvete, och
draga öfver sig allehanda olyckor
och straff. Och härutaf kommer
den stora jämmer och allmänna
klagan öfver hela världen, att
hvarken hos gamla eller unga är
mera något tecken till heder och
vördnad emot vederbörande att
finna, där de icke med hugg
eller slag drifvas därtill, och visa
dock sin motsträfvighet hemligen,
när de kunna. Därföre straffar
ock Gud dem, att de råka i olycka
och måste lefva uti allehanda
vedervärdighet. Ja, man ser ock
beklagligen, att föräldrarna själfva
äro ganska okunniga, och att
sålunda den ene blinde och
oförståndige uppfostrar den andre, och
som föräldrarna lefva, så lefva
ock barnen.
Detta, säger jag, är det första
och förnämsta, som borde
uppväcka oss till hörsamhet emot
detta Guds bud, så att, om vi
inga föräldrar hade, måtte vi dock
önska, att Gud ville gifva oss
någon, hvilken vi kunde hedra i
faders och moders ställe. Efter
Gud nu har gifvit oss föräldrar,
huru mycket mer böra vi icke då
fägna oss däröfver, att vi få hedra
och lyda dem, väl vetande, att
det behagar Gud och hans änglar
men förtryter djäfvulen. Därjämte
är detta det förnämsta, som vi
kunna göra, näst det, som i förra
buden är befalldt angående
kärleken till Gud; så att allmosors
gifvande och andra
kärleksgärningar emot vår nästa icke gå
upp emot detta fjärde bud. Ty
Gud har satt detta faders och
moders stånd öfver alla andra, ja,
här på jorden nästan i sitt ställe
förordnat.
Denna Guds vilja och
befallning borde ju med rätta vara
kraftig nog att förtaga vår
vårdslöshet, så att vi med lust och nöje
måtte göra det vi äro pliktiga.
Därjämte äro vi inför hela
världen skyldiga att med tillbörlig
tacksägelse ihågkomma de
välgärningar, som våra föräldrar oss
bevisa, och på deras ålderdom
underhålla dem, om så skulle
behöfvas. Men uti detta regerar
åter djäfvulen så i världen, att
barnen förgäta sina föräldrar,
såsom vi ock förgäta Gud och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
