Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Sjunde budet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Luthers större katekes. l:a budet.
na för daglön, af hvilken de skola
föda och kläda sig, om du
behandlar dem så, liksom de alla måste
bero af din gunst och godhet,
skinnar och skafver dem huden af
samt högmodigt och omänskligt
drifver dem bort, hvilka du borde
något gifva och understödja, så gå
de eländiga och bedröfvade ifrån
dig, och efter de icke hafva
någon att klaga för, så ropa de upp
Lill himmelen och nedkalla Gud
till hämnare. Akta dig, säger jag
än en gång, för sådant såsom för
djäfvulen själf. Ty med sådana
de fattigas suckar och böner är
icke att skämta, utan de hafva
sådan kraft, som både för dig och
hela världen skall blifva odräglig,
i ty att de skola tränga sig fram
till honom, som har omsorg för
de fattige Och elända och icke
låter den orätt blifva ohämnad, som
tillfogas dem. Om du nu föraktar
detta och gör åtlöje häraf, så se
till, hvem du gör dig till ovän.
Ty om det lyckas dig, så kalla
Gud och mig lögnare inför hela
världen.
Vi hafva nog förmanat och
varnat; den som icke vill akta eller
tro detta, honom låta vi fara, till
dess han till sin egen olycka
kommer att erfara det. Dock skall
man flitigt förehålla ungdomen
detta, att lian icke efterföljer den
gamla oböjliga hopen utan har
Guds bud för ögonen, att ock Guds
vrede och straff icke må komma
öfver honom. Vårt ämbete sträc- ■
ker sig icke vidare än att gifva
människornas synder flll känna och
straffa dem med Guds ord. Men
att afstyra och dämpa en så
uppenbar begärelse att stjäla och
röfva, det hör konungar och
världslig öfverhet till, och om de hade
ögon och mod att inrätta och
vidmakthålla god ordning i all han-
del och köpenskap, så vorde
hvarken det fattiga folket så besväradt
och förtryckt, icke heller gjorde
de själfva sig delaktiga uti andras
synder.
Men nu är nog sagdt därom,
hvad det vill säga att stjäla, att
man icke må fatta det för inskränkt
utan utsträcka det så vidt, som vi
halva att skaffa och göra med vår
nästa. Och för att vi i korthet
må sammanfatta innehållet häraf
såsom af de andra buden, så är
här först förbjudet att göra vår
nästa någon skada och orätt (på
huru mångahanda sätt, som
någonsin upptänkas kunna, till att
minska, förhålla och afhända hans
gods och egendom) äfvensom att
samtycka härtill och låta sådant
ske, utan vi böra hindra det och
på allt sätt förekomma hans skada.
Tvärt om befalles här, att vi skola
befrämja och föröka vår nästas
goda, och när han lider nöd
understödja honom i hans fattigdom,
meddela och försträcka honom
något, vare sig han är vän eller
ovän.
Den, som söker eller vill göra
goda verk och gärningar, skall
här linna öfver nog sådana, som
äro Gud täcka och behagliga,
hvilka han ock med en otrolig
välsignelse så belönar, att oss
rikligen vedergälles all den tjänst och
godhet, som vi bevisa vår nästa;
såsom ock den vise konung
Salomo lär, Ordspr. Bok. 19: 17: »Den
som förbarmar sig öfver den
fattige, han lånar åt Herren; han
skall vedergälla honom godt igen».
Här har du en rik herre, som
utan tvifvel kan betala dig och
icke skall låta dig något fattas
eller brist lida, förmedelst hvilkens
hjälp du med godt samvete kan
njuta hundradefaldt mer, än det
du med list och din nästas skada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
