Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Första delen - Nionde och tionde buden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. 9:e och 10:e buden. 349
någon rätt. Men här förbjudes
också den ondskan och argheten,
att man med lockande och
tubbande tager något ifrån sin nästa,
ehuruväl det för världen kunde
hafva bestånd, så att ingen må
kunna förebrå dig, att du med
våld eller orätt bekommit det.
Ty det är så af naturen
beskaffadt med oss, att ingen unnar en
annan så mycket som sig själf,
och hvar och en rifver med rätt
och orätt till sig så mycket han
förmår, bekymrande sig föga om,
huru det går med en annan.
Därjämte vilja vi ock anses för att
vara fromma och veta så väl att
utsmycka och dölja vår listighet
och ondska, vi söka och uppfinna
dag och natt allehanda finter och
bedrägeri (såsom man nu
dagligdags dem på det spetsfundigaste
upptänker och påfinner), liksom
både lag och rätt gåfve dem vid
handen. Ja, vi halva ock icke
försyn att åberopa oss, pocka och
trotsa på desamma och vilja icke,
att det ens skall heta arghet eller
skälmstycke utan slughet och
försiktighet. Till allt detta hjälpa
ock de lagfarne och de som
uttyda lagen, hvilka, när de kunna
göra sig hopp om att få någon
orätt penning, vränga lagen och
draga honom så, att de kunna
främja sin sak, tagande orden sig
till hjälp, och se intet på rättvisan
och sin nästas nöd. Och
korteligen, den som häruti är
spetsfun-digast och bäst öfvad, han har
lagboken som starkast på sin sida,
såsom de ock själfva säga:
vigi-lantibus jura subveniunt, lagen
hjälper dem, som hafva ögonen
öppna.
Därföre är detta sista bud icke
utgifvet för de grofva och arga
skälmarne här i världen utan för
dem, som synas vara frommast i
lefvernet och vilja prisas som de
bästa och redligaste, såsom de
där emot förra buden sig alldeles
icke försyndat. Sådana påstodo
förnämligast judarne sig vara och
än i dag många förnäma och höga
herrar och furstar. Ty den stora
hopen måste stå långt under och
höra till det sjunde budet, såsom
de där icke mycket bry sig om,
huru de med rätt och ära
förvärfva sitt gods.
Nu plägar sådant mest tilldraga
sig uti de ärenden, som komma
till rättegång, hvarigenom man
beslutit att skjuta sin nästa undan
och borttaga en del af hans
egendom; såsom till exempel när man
träter om ett rikt och ansenligt
arf eller annat, som är af stort
värde. Då framdrager hvar och
en, att visa sin sak vara rättmätig,
allt, hvad någonsin kan hafva ett
sken af rätt, hvilket han med
orden så förblommerar, att rätten
måste gifva honom sitt bifall, och
behåller sedan, hvad han under
denna förevändning borttagit, så
att ingen vidare dristar att
klandra därpå. Sammaledes om
någon kastar sina ögon på ett slott,
stad, grefskap eller något annat
stort, hvilket han gärna vill hafva,
och han genom skänker, vänner
| eller på hvarjehanda sätt kan
uträtta, att den andre drifves
därifrån och äganderätten tilldömes
honom samt med bref och insegel
bekräftas, så att den under
furstlig titel ärligen säges vara
förvärfvad.
Likaledes går det ock till i
vanlig köpenskap, då den ene med
behändig listighet rycker något
ur händerna på den andre, så att
han måste gå ifrån sitt såsom
sparfven ifrån axet, eller
öfver-raskar och tvingar han den andre
på annat sätt med ett obilligt kon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
