Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. Herrens bön.
365
jag icke vet, om Gud aktar och
hör min bön eller icke? Beder
icke jag, så beder en annan. Och
sålunda komma de slutligen i den
vanan, att de aldrig bedja något,
och förebara såsom skäl för att
skyla sin lättja eller, rättare sagdt,
lättjefulla ogudaktighet, att vi
förkasta falska och skrymtaktiga
böner, liksom hade vi sagt eller lärt,
att man icke skulle bedja.
Dock kunna vi icke neka, att
de böner, som hittills gjorts i
kyrkorna med högt ropande och
buller, icke hafva varit några böner.
Ty sådana utvärtes ting, när de
rätt brukas, må väl vara en
öfning för unga barn, skolpiltar och
de enfaldiga i att sjunga eller läsa
men äro egentligen icke några
böner.
Men det kallas att bedja, såsom
det andra budet lär oss, att åkalla
Gud i nödens tid. Detta vill han
hafva af oss, och lämnas den
saken icke till vårt godtycke, utan
vi böra och måste bedja, om vi
annars vilja hållas för kristna, lika
väl som vi måste bevisa
föräldrarna och öfverheten all lydnad.
Ty genom åkallande och bedjande
varder Guds namn äradt och med
nytta brukadt. Såsom det nu icke
duger, om en son sade till sin
fader: hvad sköter Gud om min
hörsamhet, och hvad gagnar
äfven dig min lydnad? Jag vill gå
och göra hvad jag kan, det är
lika godt, antingen jag är lydig
eller icke? Men här står Guds
bud, du måste göra det, om du
vill eller icke: alltså står det ock
icke här i din vilja att uraktlåta
eller göra utan du måste bedja,
så framt du icke vill falla i Guds
vrede och ogunst.
Detta bör man nu med flit och
framför allt märka, att vi härmed
tillbakadrifva och kväfva de tan-
kar, genom hvilka vi dragas och
afskräckas ifrån bönen, liksom
vore det af fögå vikt att icke bedja,
eller såsom vore det allena dem
anbefalldt att bedja, som äro
heligare och stå hos Gud i större
nåd än vi; såsom vi erfara
människans hjärta vara af naturen så
ondt och förtvifladt, att det alltid
skyr och flyr för Gud och tänker,
att Gud står emot våra böner,
efter vi äro syndare och icke hafva
förtjänt annat än vrede. Till att
fördrifva dessa tankar, säger jag
åter igen, måste vi betrakta detta
bud och omvända oss till Gud,
på det vi icke med sådan
olydnad svårare förtörna honom. Ty
genom detta bud, nämligen att vi
skola bedja, låter han själf
nogsamt förstå, att han icke vill
förkasta oss och våra böner eller
stöta och drifva oss ifrån sig,
ändock vi äro syndare, utan
fastmera locka oss till sig, att vi
ödmjuke oss inför honom och för
honom upptäcke vår jämmer och
nöd samt bedje honom om hjälp
och nåd. Därföre läser man i den
heliga skrift, att Gud äfven
vredgas på dem, hvilka för sina
synders skull blifvit slagna och
straffade men dock ej velat omvända
sig till Gud och med bönen
bemöta hans vrede och bedja om
nåd.
Utaf detta skall du nu sluta och
tänka: Emedan det är oss så
all-varligen befalldt att bedja, må
ingen på något sätt förakta sina
böner utan hålla dem i stort värde,
och tag alltid en jämförelse af de
andra buden. Ett barn bör ju
ingalunda ringakta sin lydnad emot
föräldrarna utan alltid tänka:
Detta är ett lydnadens verk, och hvad
jag gör, det gör jag icke i annan
tanke, än att jag håller mig vid
lydnad och Guds bud, hvarpå jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
