Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön - Andra bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes.
Herrens bön.
371
heliga ord samt ett gudligt och
kristligt lefverne måtte varda
pri-sadt; och att vi, som hafva
undfått det, må det ständigt behålla
och dagligen däri förkofras, ja, att
det ock af andra hoptals må
emottagas och väldeligen utgå i
världen, på det många må komma till
nådens rike och varda delaktiga
af återlösningen, dragna härtill af
den Helige Ande, att vi alla
ständigt må förblifva uti denna
konungens rike, som här är påbegynt.
Ty Guds rike säges på
tvegge-handa sätt komma till oss: en
gång här i världen timligen genom
ordet och tron, sedan evinnerligen
genom uppenbarelsen. Nu bedja
vi både om det ena och det andra,
att Guds rike måtte komma både
till dem, som ännu icke äro där,
och till oss, som redan hafva
bekommit det, att det dagligen må
tilltaga och i det tillkommande
eviga och odödliga lifvet varda
fullkomnadt. Af allt detta är nu
meningen denna: Käre Fader, vi
bedja dig, att du först värdigas
gifva oss ditt ord, så att
evangelium må rent och klart predikas
i världen; sedan att det genom
tron måtte anammadt varda, uti
oss verka och lefva, på det
således ditt rike, som ibland oss är
upprättadt, må hafva framgång
genom ordet och den Helige Andes
kraft; men att djäfvulens rike
däremot måtte varda tillintetgjordt
och utrotadt, att han icke må råda
eller få någon makt öfver oss, till
dess det alldeles varder förstördt
tillika med synden, döden och
helvetet, på det vi evinnerligen må
lefva i fullkomlig rättfärdighet och
salighet.
Af allt detta ser du, att vi här
icke bedja om ett stycke bröd eller
något timligt och förgängligt godt
atan om den eviga skatten, som
icke står att värdera. Korteligen,
vi bedja om allt det Gud själf
äger, hvilket är mycket större och
högre, än att en människa kunde
drista sig till att begära så stora
ting, om icke Gud själf hade
befallt oss att bedja därom. Men
emedan han är Gud och en
allsmäktig Herre, vill han ock hafva
den äran, att han gifver oss
mycket mera och härligare ting, än
någon kan tänka och begripa,
såsom en ständigt rinnande källa,
ju mer därur flödar och uppväller,
desto mera gifver hon ifrån sig.
Han begär ock intet högre af oss,
än att vi bedja om många och
stora ting af honom; men däremot
förtörna vi honom, när vi icke
dristeligen och med förtröstan
bedja och anhålla om något af
honom.
Ty liksom då den rikaste och
mäktigaste kejsare ville tillbjuda
någon tiggare friheten att få
begära, hvad hans hjärta helst lyste,
och vore beredd att gifva honom
kejserliga och stora skänker, men
den narren icke ville begära mera
än en dålig soppa, skulle han ju
med rätta anses som en arg och
förtviflad skalk, som drefve spe
och åtlöje med det kejserliga
majestätets befallning och ej heller
vore värd att vidare komma infor
kejsarens ögon; på samma sätt
är det ock största vanheder för
Gud, som tillbjuder och lofvar oss
så mycket outsägligt godt, om vi
skulle förakta hans outtömliga
godhet eller misströsta att kunna
sådant för visso erhålla och
knappast våga bedja om ett stycke
bröd.
Men detta bör allt tillräknas den
skändliga otron, som icke af Gud
tillförser sig så mycket godt, att
han skulle tro, det Gud ville mätta
hans måge, ännu mindre, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
