Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön - Femte bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
Luthers större katekes. 4:e hufvudsty eket.
skor, som tillfoga oss allehanda
förtret och gifva orsak till
otålighet, vrede, hämnd och annat
dylikt. Därjämte hafva vi djäfvulen
till iiende på ryggen, hvilken
ansätter oss på alla sidor och, som
sagdt är, med all flit strider emot
föregående stycken, så att det icke
är möjligt att alltid bestå uti en
så hård och ständig kamp.
Fördenskull åligger oss här åter
en stor nöd att bedja och ropa:
Käre Fader, förlåt oss våra
skulder. Icke så, som skulle icke
Gud utan vår bön eller förrän vi
bedja vilja förlåta oss våra synder
(ty han har skänkt oss evangelium,
som innehåller idel syndernas
förlåtelse, lörrän vi bedit därom eller
det kommit oss i sinnet), men
därföre måste vi bedja, att vi må
förstå och emottaga en sådan
förlåtelse. Ty emedan köttet, i hvilket
vi dagligen lefva, är af den art
och natur, att det icke tror och
förtröstar på Gud, utan alltid är
benäget till onda lustar, så att vi
dagligen synda med ord och
gärningar, med görande och låtande,
hvarigenom samvetet oroas, så att
det fruktar för Guds vrede och
onåd och således mister den tröst
och tillförsikt, som härflyter af
evangelium; så är det ju högst
nödvändigt, att vi dagligen och
utan återvändo löpa till denna bön
och hämta tröst till vårt samvetes
upprättelse.
Detta tjänar ock därtill, att Gud
nedtrycker vårt sinnes stolthet och
håller det till ödmjukhet. Ty han
har sig allena förbehållit den äran,
att om någon vill tycka för
mycket om sig för sin fromhet, pocka
på densamma och förakta andra,
då må en sådan gå till sig själf
och ställa sig denna bön för
ögonen, så skall han strax finna, att
han icke är bättre än andra; ty
vi måste allesamman ödmjuka oss
inför Gud och glädja oss däröfver,
att vi blifva delaktiga af
förlåtelsen. Och må ingen tänka sig
kunna komma, så vida att han icke
behöfver denna syndernas
förlåtelse, så länge han här lefver
Med ett ord, om Gud icke
ständigt och utan återvändo förlåter
synderna, så är det ute med oss.
Så är nu meningen af denna
bön, att Gud icke vill se till våra
synder eller vedergälla oss som
vi förtjänt utan handla med oss
efter nåd, tillgifva synderna,
såsom han lofvat, och således gifva
oss ett gladt och oförskräckt
samvete, att vi frimodigt kunna stå
och bedja inför honom. Ty om
hjärtat icke står rätt med Gud
och icke kan hafva en sådan
tillförsikt, så skall det aldrig drista
sig att bedja något af honom. Men
sådan tillförsikt och gladt hjärta
kan icke komma af något annat
än däraf, att man för visso vet
synderna vara sig förlåtna.
Vid denna bön är en nödvändig
och dock tröstelig tillsats bifogad,
så lydande: Såsom ock vi förlåta
dem oss skyldiga äro. Gud har
lofvat, på det att vi skulle vara
säkra, att alla våra synder äro oss
förlåtna och tillgifna, dock så, att
vi häremot gärna förlåta vår nästa
den ringa oförrätt, som han
tillfogat oss. Tv såsom vi med våra
synder dagligen förtörna Gud och
han likväl af nåd tillgifver och
förlåter oss allt, så skola ock vi
vara förpliktade att alltid förlåta
vår nästa, som tillfogar oss någon
skada, våld och orätt eller med
list och bedrägeri handlar emot
oss m. m. Vill du nu icke förlåta
din nästa, så må du icke hoppas
eller tänka, att Gud skall förlåta
dig dina synder; men om du
gärna tillgifver andra, så har du den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
