Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Luthers större katekes - Tredje delen. Herrens bön - Femte bönen - Sjette bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Luthers större katekes. 4:e hufvudstycket.
377
säkra trösten, att dig ock
visserligen i himmelen varder tillgifvet.
Och detta sker väl icke därföre,
att du förlåter och tillgifver din
nästa; ty Gud gör det fritt och
utan förtjänst, af idel nåd, emedan
han lofvat det, såsom evangelium
lär oss; men för att han må göra
oss vissa och säkra, sätter han
detta till ett vårdtecken bredvid
sitt löfte, hvilket öfverensstämmer
med denna bön, Luk. 6: 37:
»Förlåten, så varder eder förlåtet».
Fördenskull upprepar ock Kristus,
sedan han lärt oss detta bönesätt,
strax dessa orden, Matt. 6: 14,
sägande: »Ty om Iförlåten
människorna deras brott, så förlåter ock
eder himmelske Fader eder».
Därföre är nu ett sådant tecken
tillagdt vid denna bön, att det må,
när vi bedja, påminna oss hans
löfte och väcka hos oss sådana
tankar: Käre Fader, därföre
kommer jag och beder dig, att du af
nåd ville förlåta mig, icke att jag
med egna verk och gärningar kan
tillfyllestgöra eller förtjäna din
förlåtelse, utan efter du lofvat oss
det och därvid hängt ett insegel,
att jag må vara så viss om
förlåtelsen, som hade jag af dig
undfått den tillsagda aflösningen. Ty
så mycket som döpelsen och
nattvarden, satta till ett utvärtes
tecken, verka; så mycket kan ock
detta tecknet styrka och glädja
vårt samvete; och är det framför
andra därföre inrättadt, att vi alla
stunder kunna nyttja och bruka
det såsom en sak, hvilken vi
alltid hafva hos oss i beredskap.
Sjette bönen.
Och inled oss icke i frestelse.
Vi hafva nu tillräckligt hört,
huru stor möda och arbete det
fordras att behålla allt det vi bedja
samt däruti ståndaktigt förblifva,
och att det ändå näppeligen kan
’ aflöpa, utan att vi stappla och falla.
För öfrigt, om vi ock bekomma
förlåtelse och samvetsro och
alldeles blifva aflösta ifrån
synderna, så är det dock så beskaffadt
med vårt lefverne, att man i dag
kan stå och i morgon falla.
Fördenskull måste vi åter bedja, att
1 sedan vi äro fromma och
rättfärdigade vordna och stå med ett
godt samvete inför Gud, han då
icke ville låta oss falla till rygga
och vika för mötande frestelser.
Men frestelsen är treggehanda,
nämligen köttets, världens och
djäfvulens. Ty etter som vi bo i
köttet och föra med oss den
gamle Adam, så eggas han af sina
begärelser, retar och lockar oss
esomoftast till otukt, lättja, svalg"
och dryckenskap, girighet och list
att svika och bedraga vår nästa,
■ korteligen, till allehanda onda
lustar, som af naturen vidlåda oss
och uti oss som oftast uppväckas
af andra, nämligen dåligt sällskap,
fördärfliga exempel, hörande och
seende, hvilka kunna upptända
och fördärfva en Davids hjärta
eller till och med det, som vore
ännu oskyldigare.
Därnäst kommer världen,
hvilken med ord och gärningar
förargar oss och drifver oss till
vrede och otålighet. Och tör att i
hufvuddrag anföra världens
odygder, så finner man här intet annat
än hat och afund, fiendskap,
tvedräkt, trätor, våld, orätt, falskhet,
hämdgirighet, eder, förtal,
bak-danteri, försmädelser, högfärd
och stolthet, som visar sig i
öfverflödig prydnad, äregirighet,
beröm och högmod, att ingen vill
vara den ringaste utan söker
för-häfva sig öfver och blifva ansedd
framför alla andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
