Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Första delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403 Konkordieformeln. I. 1. Om arfsynden.
lan själfva naturen, som jämväl
efter fallet är och blifver Guds
skapelse, och arfsynden; desslikes
att det är en så stor åtskillnad
emellan naturen och arfsynden
som emellan Guds verk och
djäfvulens verk.
Vi tro, lära och bekänna, att
denna åtskillnad bör med högsta
flit behållas, därföre att den läran
(nämligen att ingen åtskillnad är
emellan den fördärfvade
människans natur och arfsynden) strider
emot våra förnämsta trosartiklar
om skapelsen, om återlösningen,
om helgelsen och om köttets
uppståndelse och kan icke bestå med
dessa artiklar.
Tv Gud har icke allenast
skapat Adams och Evas kroppar och
själar före fallet utan ock våra
kroppar och själar efter fallet,
ehuru de nu äro fördärfvade;
hvilka våra kroppar och själar Gud
än i dag håller för sin skapelse
och sitt verk, såsom skrifvet står:
t Dina händer hafva fliteligen gjort
mig och allesamman beredt mig".
Så har Guds Son uti sin
personliga förening antagit den
mänskliga naturen, dock utan synd, och
i det han på sig tog icke något
främmande utan vårt kött,
förenade han det med sig på det
allra närmaste, och på sitt
antagna kötts vägnar är han blifven
vår sannskyldige broder, såsom
Skriften vittnar, Heb. 2: 14: «Efter
barnen hafva kött och blod, är
ock han däraf delaktig vorden«;
såsom ock: «flan tager
ingenstädes på sig änglarna, utan
Abrahams säd tager han på sig;
därföre måste han i alla stycken
vara bröderna lik«.
Densamma vår mänskliga natur
(nämligen sitt verk) har Kristus
återlöst, densamma (sitt verk)
helgar han, densamma uppväcker han
ifrån de döda och pryder (såsom
sitt verk) med stor härlighet; men
arfsynden har han icke skapat,
icke på sig tagit, icke återlöst,
helgar henne icke, skall icke
uppväcka henne uti de utvalda, icke
heller pryda henne med himmelsk
glädje eller saliggöra henne, utan
skall hon i den saliga
uppståndelsen blifva alldeles utrotad.
Utaf detta, som af oss är
anfördt, kan man lätt förnimma
åtskillnaden emellan den
fördärfvade naturen och själfva fördärfvet,
som är inrotadt i naturen och
genom hvilket naturen är
fördärfvad.
Men däremot tro, lära och
bekänna vi, att arfsynden icke är
något ringa utan ett ganska djupt
fördärf uti människans natur, som
har lämnat intet helbregda, intet
ofördärfvadt uti människans kropp
och själ och alltså uti hennes
in-och utvärtes krafter. Därföre
sjunger Kristi församling: «Af Adams
fall är platt fördärfvad mänsklig
natur och sinne* m. m. Huru
stor denna skada är, kan man
med tungan icke uttala, ej heller
kan förnuftet det utgrunda, utan
kan det allenast af Guds
uppenbarade ord inses, och betyga vi
det för visso, att ingen utan Gud
allena kan skilja detta naturens
fördärf ifrån själfva naturen,
hvilket skall genom döden uti den
saliga uppståndelsen fullkomligt
ske; ty där skall själfva vår natur,
som vi nu fora med oss, utan
arfsynden och alldeles ifrån henne
skild och renad uppstå och blifva
delaktig af den eviga saligheten,
såsom skrifvet står, Job. 19:26:
«Jag skall sedan med denna min
hud omklädd varda och skall i
mitt kött få se Gud; honom skall
jag mig se, och min ögon skola
skåda honom».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
