Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konkordieformeln. II. 1. Om arfsynden.
445
hvarföre alla gamla rena lärare
hafva sagt, att Kristus efter den
antagna mänskliga naturen har
samma väsende med oss, sina
bröder. Ty han har antagit en natur,
som är af samma väsende och
alla väsentliga egenskaper med
vår natur, undantagande synden.
Och den häremot stridande
meningen hafva de uppenbarligen
fördömt såsom kättersk.
Om det nu ingen åtskillnad vore
emellan den fördärfvade
människans natur eller väsende och
arfsynden, så skulle ettdera följa,
antingen att Kristus icke har antagit
vår natur, alldenstund det är visst,
att han ej har antagit synden, eller
ock att Kristus också har antagit
synden, då han tog på sig vår natur,
hvilka bägge satser strida emot
den heliga skrift. Efter nu Guds
Son har antagit vår mänskliga
natur men icke arfsynden, är det
klart, att den mänskliga naturen
också efter fallet och artsynden
ej äro ett och detsamma, utan att
de böra noga åtskiljas.
Uti den tredje vår kristliga
trosartikel om helgelsen betygar
Skriften, att Gud aftvager människan
ifrån synden, renar och helgar
henne, och att Kristus frälsar sitt
folk ifrån deras synder, 1 Joh. t: 7,
Matt. 1: 21. Därföre kan arfsynden
icke vara själfva människan. Ty
Gud tager människan till nåd för
Kristi skull, men synden hatar han
i all evighet. Därföre är det
gudlöst och förskräckligt att höra, att
arfsynden döpes i den heliga
trefaldighetens namn, helgas och
sa-liggöres och flera sådana
orimliga och oerhörda satser, som
läsas i de nyare manicheernas
skrifter och hvilka vi ej vilja anföra,
på det vi ej må förarga enfaldigt
folk.
För det fjärde lär den heliga
skrift klarligen uti artikeln om
uppståndelsen, att detta vårt kötts
väsende, som vi här hafva, skall
uppstå (dock renadt ifrån synden),
och att vi i det eviga lifvet skola
hafva och behålla densamma själen
(men utan synd).
Om det nu vore alldeles ingen
åtskillnad emellan vår fördärfvade
kropp och själ och arfsynden; sä
skulle häraf åter följa tvenne
orimligheter, som strida tvärt emot
denna artikel, nämligen att detta kött
antingen icke skulle uppstå på den
yttersta dagen, och vi skulle i det
andra lifvet ej hafva dessa våra
kroppars och själars väsenden
utan ett annat väsende eller en
annan själ, efter det är klart, att
vi då skola vara renade från all
synd; eller att synden skulle också
uppstå på den yttersta dagen och
förblifva uti de utvalda i det eviga
lifvet.
Utaf allt detta är solklart, att
denna manicheernas lära och alla
meningar, som däraf följa, böra
förkastas, nämligen när det säges,
att arfsynden är den fördärf, ade
människans natur, substans,
väsende, själfva kroppen och själen, så
att alldeles ingen åtskillnad är
emellan vår fördärfvade natur och
väsende och arfsynden. Ty de
förnämsta af vår kristliga tros
artiklar visa stora och viktiga skäl,
hvarföre man bör göra och behålla
en åtskillnad emellan den genom
synden fördärfvade människans
natur eller väsende och själfva
synden (hvarigenom människan är
fördärfvad). Och detta hålla vi
före vara nog att enfaldigt
förklara den oförfalskade och den
däremot stridande falska läran om
denna tvistighet, hvad
hufvudfrå-van däruti angår, i synnerhet på
detta ställe, då man ej vidlyftigt
och djupsinnigt disputerar utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
