Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - I. Om arfsynden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
Konkordieformeln. II. 3. Om trons rättfärdighet.
allenast afhandlar de förnämsta
hufvudstyckena uti några artiklar.
Men hvad ordasätten och
uttrycken vidkommer, är det nyttigast
och säkrast, att man brukar och
behåller de hälsosamma ordens
form, som den heliga skrift och
de förenämnda utgifna och antagna
skrifterna bruka i denna artikel.
Men de mångtydiga orden böra
ock med all flit noga och väl
förklaras för att förekomma
ordstrider, såsom till exempel när det
säges: Gud skapar människornas
natur; så förstås med ordet natur
själfva människans varelse, kropp
och själ. Men ofta kallas ett tings
art och egenskap, så i god som
ond mening, dess natur, såsom
då man säger: Det är ormens
natur att bita och förgifta (där talas
icke om ormens väsende utan
arghet). I samma mening brukar
d:r Luther ordet natur, då han
säger: Synden och att synda är
den fördärfvade människans natur.
Så betyder fördenskull
arfsynden egentligen vår naturs djupaste
fördärf, såsom den beskrifves uti
Schmalkaldiska artiklarna.
Understundom sammanfatta vi också
concretum eller subjectum — det
är människan själf med kropp och
själ, uti hvilken synden är och
blifver inrotad — under detta ord
natur och det för den orsakens
skull, att hela människan är af
synden fördärfvad, förgiftad och
besmittad med arfsyndens
veder-styggliga smitta. I denna mening
talar d:r Luther, då han säger:
Din födelse, din natur och ditt hela
väsende är synd, det är syndigt
eller med synden besmittadt och
orent. Och när Luther brukar
dessa ord: »natursynd»,
»personsynd» och »väsentlig synd»,
förklarar han själf tillräckligt sin mening
sålunda, att icke allenast männi-
skans tal, tankar och gärningar
äro synd, utan att hela människans
natur, person och väsende är
genom arfsynden alldeles helt och
hållet i grund fördärfvad.
Men hvad de latinska orden
substantia (själfständigt ting) och
accidens (tillfälligt ting eller
tillfällighet) vidkommer, så hålla vi
före, att man bör uti offentliga
predikningar för gemene man, som
ej förstå dessa ords betydelse och
innebörd, ej bruka dem, på det
man däruti må lämpa sig efter
den kristliga enfaldigheten uti
församlingen. Men när lärda män
disputera, antingen sinsemellan
eller med andra (hvilka dessa ord
icke äro obekanta), och bruka dem
i denna sak, så göra de en sådan
åtskillnad, hvaremellan intet
mellanliggande kan finnas, att allt,
hvad helst det är, är antingen
något själfständigt eller tillfälligt ting,
hvilket ej består för sig själft utan
är uti något själfständigt ting och
kan skiljas därifrån. Och däruti
följa de lärde Eusebii, Ambrosii,
i synnerhet Augustini, Cyrilli,
Ba-silii2 och andra framstående
kyrkolärares exempel, som hafva
nödgats att bruka dessa ord uti deras
rätta bemärkelse emot kättare vid
förklaringen af denna artikel om
arfsynden.
Och emedan det är en viss och
otvifvelaktig grundsats i teologien,
att hvart och ett själfständigt ting
(så vida det är själfständigt) är
antingen Gud själf eller Guds verk
och skapelse; så har Augustinus
uti många skrifter emot
maniche-erna (såsom ock andra renläriga
kyrkans lärare) noga öfvervägt
denna sak och med stort nit och
ifver förkastat och ogillat denna
sats: arfsynden är ett själfständigt
ting eller natur. Och efter honom
hafva också alla lärda och förstån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
