Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457 Konkordiefornteln. II. 2. Om människans fria vilja.
denstund de af sina egna
naturliga krafter icke kunna omvända
sig till Gud, vilja de fortfara uti
denna sin gensträfvighet emot
honom eller vänta, till dess de blifva
våldsamt och emot sin egen vilja
af Gud omvända; och emedan de
uti andliga ting hafva ingen
förmåga att göra något, utan hela
omvändelsens angelägenhet är
endast den Helige Andes verk, säga
de sig icke vilja höra eller läsa
Guds ord eller bruka
sakramenterna utan vänta, till dess Gud
omedelbarligen ifrån himmelen
ingjuter uti dem sina gåfvor, att de
må verkligen kunna känna uti sig
själfva och af själfva erfarenheten
blifva försäkrade därom, att de
äro af Gud omvända.
Men en del, såsom svaga och
klenmodiga hjärtan, kunna till
äfventyrs däraf, att de icke rätt
förstå vår kristliga lära om den fria
viljan, falla i svårmodiga tankar
och farlig förtviflan, om de äro af
Gud utvalda, och om Gud vill
genom sin Helige Ande verka
sådana gåfvor i dem, i synnerhet
eftersom de icke känna uti sina
hjärtan en så stadig och
brinnande tro och benägen lydnad utan
allenast idel svagheter, elände och
ångest. Fördenskull vilja vi vidare
lära enligt Guds ord, huruledes
människan blifver omvänd till Gud,
huru och med hvad medel
(nämligen genom ordet och
sakramenterna) den Helige Ande är kraftig
uti oss och vill verka och gifva
uti våra hjärtan en sann bättring,
tron och nya andliga krafter och
förmögenheter att göra det, som
godt är, och huru vi böra ställa
oss till dessa till bjudna medel och
bruka dem.
Det är icke Guds vilja, att någon
skall förgås; utan han vill, att alla
skola omvända sig till honom och
och evinnerligen saliga blifva. »Så
sant jag lefver, säger Herren,
Herren, jag har ingen lust till
den ogudaktiges död, utan att den
ogudaktige omvänder sig ifrån sitt
väsende och lefver», Hesek. 33:11.
»Ty så älskade Gud världen, att
han utgaf sin ende Son, på det
att hvar och en, som tror på
honom, Sriall icke förgås titan få ett
evinnerligt lif», Joh. 3: 16.
Därföre låter Gud, af sin
outsägliga godhet och mildhet, sitt
gudomliga och fasta beslut och
underliga råd om vår återlösning,
nämligen sitt heliga och
saliggörande evangelium om sin evige
Son, vår ende Frälsare, Jesus
Kristus, uppenbarligen förkunnas.
Genom detta förkunnande
församlar han sig af människosläktet en
evig församling och verkar uti
människornas hjärtan en sann
bättring, syndens kännedom och en
sann tro på Guds Son, Jesus
Kristus. Och det har behagat Gud
genom detta medel och på intet
annat sätt, nämligen genom sitt
heliga ord, när man antingen hör
det predikas eller ock läser det,
och genom sakramenternas rätta
bruk kalla människan till den
eviga saligheten, draga henne till sig,
omvända, pånyttföda och helga
henne. »Ty», säger apostelen, 1
Kor. 1: 21, »efter världen icke
kunde genom sin visdom känna Gud
i hans visdom; så täcktes Gud
med dåraktig predikan frälsa dem
som tro». Och ängelen säger. Ap.
G. 10: 6: »Petrus skall säga dig
de ord, uti hvilka du och hela
ditt hus skall saligt varda». Och
Rom. 10: 17: »Tron är af
predikan men predikan af Guds ord».
Äfven Joh. 17: 17, 20: »Helga dem,
Fader, i din sanning, ty ditt ord
är sanning. Men icke beder jag
allenast för dem, utan ock för dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
