Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459 Konkordiefornteln. II. 2. Om människans fria vilja.
Därföre, när en ogudaktig
människa föraktar den Helige Andes
verktyg eller medel och icke vill
höra Guds ord, sker henne icke
orätt, om hon ej blifver upplyst
af den Helige Ande utan lämnad
och öfvergifven i sin otros
mörker och således förgås; hvarom
står sålunda skrifvet, Matt. 23: 37:
»Huru ofta har jag velat församla
dina barn, likasom hönan
församlar sina kycklingar under sina
vingar, och I vi/len icke?
På detta sätt kan man äfven
rätteligen säga, att en människa är
icke en sten eller stock. Ty en
sten eller stock gör icke motstånd
mot den, som rör honom, förstår
ock icke, ej heller känner, hvad
man gör med honom; såsom
människan med sin vilja står emot
Gud, till dess hon blifver omvänd
till Herren. Och likväl är det sant,
att människan äfven före sin
omvändelse är ett förnuftigt kreatur,
som har förstånd och vilja (men
icke förstånd uti gudomliga ting,
icke heller någon vilja, så att hon
kan vilja något godt och saligt);
men hon kan dock alldeles intet
göra till sin omvändelse, som ofta
tillförne sagdt är. Och uti detta
hänseende är hon mycket värre
än en sten eller stock, ty hon
sträfvar emot Guds ord och vilja, till
dess Gud uppväcker henne ifrån
syndens död samt upplyser och
förnyar henne.
Men fastän Herren icke tvingar
människan att omvända sig (ty de
som alltid stå emot den Helige
Ande och framhärda att strida
emot den kända sanningen,
hvilket den helige Stefanus skyller de
förhärdade judarne för, Ap. G. 7:
51, de låta sig ej omvända), så
drager likväl Gud den människa,
som han vill omvända. Men han
drager henne så, att utaf ett blindt
förstånd blir ett upplyst förstånd
och utaf en motsträfvig vilja en
benägen och lydaktig vilja. Och
detta kallar Skriften, Ps. 51: 12:
»skapa ett rent hjärta».
Fördenskull är det icke heller
rätt sagdt, att människan före sin
omvändelse har något sätt att göra
(modum agendi) det, som är godt
och saligt. Ty emedan människan
före omvändelsen är död uti
synden, kan hon ej hafva någon kraft
i sig att göra det, som godt är uti
andliga saker; fördenskull har hon
icke något sätt att verka eller
| göra något uti gudomliga ting.
Men när det handlas därom,
hurusom Gud verkar i människan, så
är det väl sant, att Gud har ett
annat sätt att verka i människan,
såsom ett förnuftigt kreatur, och
ett annat sätt uti något annat
oförnuftigt kreatur, såsom i en sten eller
stock; icke dess mindre kan
människan före hennes omvändelse ej
tillägnas något sätt att göra något
som godt är uti gudomliga ting.
Men när människan är omvänd
och upplyst och hennes vilja
förnyad, då vill hon det, som godt
är, såvida hon är en pånyttfödd
och ny människa och, Rom. 7: 22:
»har lust till Guds lag efter den
invärtes människan». Och hon
gör framgent godt, så mycket och
så länge, som hon drifves af Guds
Ande, såsom Paulus säger, Rom.
8: 14: »De som drifvas af Guds
Ande, de äro Guds barn». Men
detta den Helige Andes drifvande
är icke något tvång, utan en
omvänd människa gör frivilligt det,
som godt är; såsom David säger:
»Efter din seger skall ditt folk
välvilligt offra dig», Ps. 110: 3.
Och likväl blifver äfven uti de
på-nyttfödda en strid emellan köttet
och anden kvar, hvarom Paulus
säger, Rom. 7: 22: »Jag har lust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
