Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - II. Om människans fria vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461 Konkordiefornteln. II. 2. Om människans fria vilja.
synden, känner och anammar
nådelöftet i Kristus, har gudliga
tankar och godt uppsåt och visar håg
att styra sitt lefverne samt
strider emot köttet. Ty där intet af
allt detta sker, där är icke heller
en sann omvändelse till Gud. Men
när frågan är om den verkande
orsaken, det är, hvilken som
verkar detta i oss, hvaraf människan
har detta, och huru hon kan det
ernå; så visar denna kristliga lära
källan till detta goda, nämligen på
följande sätt. Emedan människans
naturliga krafter kunna intet göra
till en sann omvändelse eller
hjälpa något därtill, så förekommer
Gud oss med sin outsägliga
godhet och barmhärtighet och låter
förkunna evangelium (genom
hvilket den llelige Ande vill verka
och fullborda omvändelsen och
förnyelsen i oss) och upptänder
genom sitt ords predikan och
betraktande tron och andra kristliga
dygder i oss; så att allt detta är
allena den Helige Andes gåfvor
och verkan. Ja, denna
oförfalskade lära gifver oss vid handen
de medel, genom hvilka den
Helige Ande vill begynna och göra
i oss det, som vi hafva sagt, och
lär, huru dessa gåfvor förvaras,
stadfästas och förökas, samt
förmanar, att vi icke förgäfves
anamma Guds nåd utan flitigt öfva dessa
gåfvor, betänkande huru stor .synd
det är att förhindra sådan den
Helige Andes verkan eller göra den
motstånd.
Utaf denna grundliga utveckling
af läran om den fria viljan kan
man döma om de frågor, som
redan många år varit omtvistade uti
den Augsburgiska bekännelsens
församlingar. Till exempel, att det
blifvit frågadt, om människan före,
uti eller efter omvändelsen gör
den Helige Ande motstånd; eller
om hon alldeles intet gör eller
allenast mottager, hvad Gud
verkar i henne; om hon omvändes
såsom en stock; om den Helige
Ande gifves dem, som göra
motstånd; och om människans
omvändelse sker såsom med tvång.
Detta och mera sådant kan lätt
bedömas efter vår anförda
kristliga lära om denna artikel, och
de falska lärosatserna och
villfarelserna igenkännas, straffas och
förkastas.
Först stoikernas och
manicheer-nas dårskap, som föregåfvo: att
allt, som sker, skall ske af en
nödvändighet och på det sätt, som
det sker och ej annorledes; och
att människan gör allt af tvång;
äfven att människans vilja uti
utvärtes gärningar icke har någon
frihet eller förmåga (att
någorlunda fullborda hvad som till en
utvärtes rättfärdighet och ärbarhet
hör och att vakta sig för utvärtes
synder dch laster), eller att
människans vilja med våld tvingas till
utvärtes missgärningar, kättja,
röf-veri, mord m. m.
Därnäst pelagianernas grofva
villfarelse: att den fria viljan kan utaf
sina egna naturliga krafter utan
den Helige Ande omvända sig till
Gud, tro evangelium, uppfylla Guds
lag af allt hjärta och genom denna
sin fria och frivilliga hörsamhet
och lydnad förtjäna syndernas
förlåtelse och det eviga lifvet.
Sedan både de påfviskas och
skolastikernas villfarelse, som
något finare och spetsfundigare
hafva föredragit och lärt sin falska
mening, att människan af sina
naturliga krafter kan begynna att
göra godt och äfven begynna sm
omvändelse; men emedan hon är
svagare, än att hon kan fullborda
det, som är väl begynt, den
Helige Ande då underhjälper och full-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
