Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - X. Om kyrkoceremonier - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532
Konkordieformeln. II.
11. Om nådavalct.
ling, hvad hvar och en kristen, i
synnerhet Guds ords tjänare, bör
göra och låta uti medeltingen med
godt samvete, särdeles på de
tider, då trons bekännelse affordras,
på det man ej måtte förtörna Gud,
ej handla mot kärleken, ej stärka
evangelii fiender och icke förarga
de svaga i tron.
Fördenskull förkasta och
fördöma vi dessa villfarelser:
När som människostadgar i sig
själfva hållas för gudstjänst eller
någon del däraf
När människostadgar genom
trug, såsom nödvändiga, påtvingas
Guds församling.
Vi förkasta och fördöma
jämväl deras villfarelser, som mena,
att man uti tider af förföljelse kan
göra evangelii fiender till viljes
uti medeltingens antagande och
således i den delen hålla med dem,
hvilket ej kan ske utan den
himmelska sanningens kränkande.
Vi hålla ock det för lastvärdt,
när man uti förföljelsens tid,
antingen uti medelting eller uti läran
eller ock uti andra stycken, som
höra till religionen, för evangelii
fienders skull uti själfva verket
begår något, som strider emot
den kristliga bekännelsen.
Vi förkasta och fördöma också
deras sätt att gå till väga, som
afskaffa medeltingen i den
mening, såsom Guds församling ej
hade frihet att alltid och
allestädes, som saken och församlingens
nytta det fordra kan, ett eller
annat medelting att antaga och det
efter en kristlig frihet bruka.
Enligt denna lära om
medeltingen bör den ena församlingen icke
fördöma den andra för
kyrkostadgarnas olikhets skull, dem
somliga efter en kristlig frihet hafva
flere, somliga färre, om de eljest
komma öfverens uti läran och alla
dess stycken samt uti
sakramen-ternas rätta bruk; ty ett gammalt
ordspråk tyder: Dissonantia
jeju-nii non dissolvit consonantiam
fi-dei, det är: olikhet i fastan
söndrar icke enigheten i tron.
XI. Om Guds eviga
utkorelse och nådaval.
Om Guds barns eviga utkorelse
har väl hittills ej ännu
uppkommit någon uppenbar, vidt utspridd
och förarglig stridighet emellan
den Augsburgiska bekännelsens
lärare; men emedan hos andra om
denna artikel med häftighet är
vordet tvistadt och jämväl ibland
de våra något därom begynt
yppa sig, så att våra teologer ej
alltid brukat enahanda tal i denna
sak; därföre vilja vi genom Guds
nåd oss därom beflita att så
mycket hos oss står,
förekomma all oenighet och tvedräkt hos
våra efterkommande. Fördenskull
har man velat låta förklaringen al
denna artikel inflyta i denna bok,
på det alla måtte veterligt vara,
hvad vår tro, lära och bekännelse
jämväl om denna artikel vara
månde. Ty man bör ej heller
tänka, att läran om denna artikel,
när hon i enlighet med Guds ord
varder framställd, är antingen
onyttig eller onödig, mycket mindre
förarglig eller skadlig för de
fromma själar, alldenstund den heliga
skrift talar icke allenast en gång
och liksom af en händelse om
denna artikel, utan hon handlar
om den på många ställen och
förklarar den noga och grundligt.
Ty den himmelska sanningen bör
icke för något missbruk eller för
någras vrångvisa meningar
eftersättas och förkastas, utan fastmera
bör den sanna läran och rätta
meningen om denna sak utaf der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
