Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
534
Konkordieformeln. II. 11. Om nådavalct.
skrifvet, Joh. 10: 28: »Ingen skall
rycka dem (mina får) utur min
hand». Och på ett annat ställe,
Apg. 13: 48: »Och trodde så många,
som beskärda voro till evinnerligt
lif».
Och detta Guds eviga nådaval
eller utkorelse till det eviga lifvet
bör man icke blott och endast
söka uti Guds himmelska, fördolda
och obegripliga råd, liksom detta
icke skulle innefatta i sig något
mera, eller som därtill icke skulle
fordras något annat än detta, eller
vid dess betraktande intet annat
skulle öfvervägas än detta, att
Gud har förutsett, hvilka och huru
många människor skola ärfva
saligheten, hvilka och huru många
varda till evig tid förtappade,
eller liksom hade Gud hållit en
sådan mönstring, som man brukar
med krigsfolk, och sagt eller
stadgat: denne skall blifva salig men
denne fördömd, denne skall blifva
ståndande i tron intill ändan men
denne icke.
Ty utaf denna mening kan
mången fatta orimliga, farliga och
skadliga tankar, som åstadkomma och
stärka antingen säkerhet och
obot-färdighet eller ock ångest och
förtviflan uti människornas hjärtan.
Ty så hysa många hos sig farliga
tankar, ja ock understundom tala
sålunda: Gud har förutbestämt
sina utvalda till den eviga
saligheten, förrän världens grund lagd
var (Ef. 1: 4), mén Guds utkorelse
kan ju icke slå fel, ej heller kan
någon förhindra eller förändra
densamma (Es. 14:27; Rom. 9:19);
fördenskull, om jag är utvald till
det eviga lifvet, så kan det icke
skada min salighet, fast jag utan
någon botfärdighet begår
allehanda missgärningar och synder,
föraktar ordet och sakramenterna
och aldrig tänker på bättringen,
tron, böner eller på gudsfruktan;
ty jag måste nödvändigt blifva
salig, alldenstund Guds utkorelse
bör nödvändigt ske. Men är jag
icke utvald, så hjälper det mig
alldeles icke, fast jag betraktar
Herrens ord, gör bättring, tror på
Kristus m. m.; ty jag kan
hvarken förhindra ej eller förändra
Guds utkorelse.
Och på sådana tankar kunna
icke allenast de ogudaktiga utan
jämväl understundom de
gudfruk-tiga falla; så att, fastän de genom
Guds nåd göra bättring, tro på
Kristus och hafva ett godt uppsåt
att lefva gudligt, icke dess mindre
kunna tänka hos sig sålunda: om
du icke är af evighet utvald och
bestämd till salighet, så är all din
möda och allt ditt arbete fåfängt.
Och detta faller en rätt kristen då
i synnerhet in, när han betraktar
sina svagheter och faster sina
tankar på deras exempel, som icke
hafva blifvit ståndande i tron
intill ändan utan åter igen fallit ifrån
den sanna gudaktigheten till
ogud-aklighet och äro affällingar vordna.
Emot denna falska mening och
dessa farliga tankar bör man
stödja sig på denna fasta grund, som
icke kan svika oss utan är
alldeles orubblig, nämligen att all
skrift, af Gud utgifven, skall tjäna
oss icke till säkerhet och
obotfär-dighet utan till straff och tuktan i
rättfärdighet och till lefvernets
förbättring (2 Tim. 3: 16); det är ock
visst, att allt det, som för oss
framställes i den heliga skrift, är icke
till den ändan uppenbaradt, att vi
därigenom må blifva störtade uti
förtviflan, utan »att vi genom
tålamod och Skriftens tröst skola
hafva en förhoppning» (Rom. 15: 4).
Fördenskull är det icke någon
sann och hälsosam mening om
j eller något rätt och lagligt bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
