Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konkordieformeln - Andra delen - XI. Om Guds eviga utkorelse och nådaval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
Konkordieformeln. II. 11. Om nådavalct.
som Paulus uti företalet af epist.
till romarne. Först skall du vara
bekymrad om Kristus och om hans
evangelium, såsom ock att du
måtte känna dina synder och
därjämte Guds nåd och
barmhärtighet. Sedan strid med synden, som
Paulus lär från det första kapitlet
allt till det åttonde. Därnäst, när
du uti åttonde kapitlet under kors,
anfäktning och bedröfvelse blifver
öfvad, så skall det nionde, tionde
och elfte kapitlet rätteligen lära
dig, huru stor hugsvalelse uti Guds
nådaval är förvarad.
Men att många äro kallade och
få utvalda, härflyter icke af Guds
gudomliga kallelse, som sker
genom ordet, liksom Guds mening
vore denna: Jag kallar väl eder,
hvilka jag låter mitt ord
förkunnas, utvärtes genom samma ord
till mitt himmelska rikes
delaktighet, men uti mitt hjärta tänker
jag icke om alla, att de med allvar
skola kallade varda till salighet,
utan allenast om få; ty det är min
vilja, att större delen af dem, som
jag genom ordet kallar, måtte
hvarken varda upplysta eller omvända
utan rarda fördömda och förblifva
i den eviga döden, ehuru jag
genom ordet, hvarmed de varda
kallade, förkunnar dem annorledes
min mening. Ty detta vore att
tillskrifva Gud stridande viljor,
liksom han, som är den eviga
sanningen, kunde vara stridande mot
sig själf, så att han skulle mena
ett och tala ett annat; denna
lättsinnighet och arghet att mena ett
och tala ett annat straffar och
fördömer Gud hos människorna, som
David esomoftast vittnar (Ps. 5:10;
12: 3 och följ.). Och på detta sätt
skulle vår tros grund alldeles
kullkastas, som dock är högst
nödvändig och rik på sannskyldig
hugsvalelse, hvaraf vi dagligen
blifva påminta och förmanade, att
vi böra tala och döma om Guds
vilja emot oss endast af Guds
ord, hvarigenom han med oss
handlar och kallar, och att vi böra med
en stadig tro omfatta och
emottaga allt det, som oss uti Guds
ord lofvas, och ingalunda därom
tvifla.
Och för denna orsaks skull, på
det vi ej måtte tvifla om Guds
uppenbarade vilja emot oss, har
Herren Jesus icke allenast i
allmänhet velat framställa för oss
evangelii nådelöfte utan ock
därvid fogat sakramenterna, med
hvilka han, såsom med insegel på
löftet, försäkrar och förvissar hvar
och en troende själ om samma
evangelii nådelöfte.
För samma orsaks skull behålla
vi ock den enskilda aflösningen,
hvarom Augsburgiska
bekännelsen talar uti den elfte artikeln,
och lära, att det är Guds vilja, att
vi tro aflösningen och vara
därom försäkrade, att när vi tro
af-lösningsorden, vi så visst äro
försonade med Gud, liksom vi
därom hade hört hans röst af
himmelen; hvilken mening ock
Apologien bekräftar. Men denna
härliga tröst skulle oss alldeles
be-röfvas, om vi icke af kallelsen,
som sker genom ordet och
sakramenterna, hade att döma om Guds
vilja emot oss.
Därjämte skulle ock den vår
tros grund förstöras, att vi tro
det den Helige Ande genom det
predikade, hörda och flitigt
betraktade ordet vill vara när oss
kraftig och verkande i oss.
Fördenskull bör man ingalunda, som
vi tillförene hafva påmint, tänka,
att de ock kunna vara uti de
utvaldas antal, som förakta, förkasta,
försmäda och förfölja Herrens ord
(Matt. 22: 6; Ap. G. 13: 4b); hvilka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
