Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
12-3
stuckits in under dörren. Han såg på poststämpeln.
»Cannes.» Han öppnade brevet och läste:
»Cannes, Villa Jolie.
Min käre vän! Ni har sagt mig, att jag kunde
räkna på er i allt. Välan, nu ber jag er om en grym
tjänst, nämligen att komma hit ock hjälpa mig och
icke lämna mig ensam under Charles’ sista stunder,
ty han kommer säkert att dö. Det händer kanske
inte denna vecka, ty han är ännu uppe, men
doktorn har förberett mig.
Jag har icke längre mod och styrka att dag och
natt åse denna dödskamp. Och jag tänker med
förfäran på de sista ögonblicken, som nu närma sig.
Jag kan icke be någon annan än er om en sådan
sak, ty min man har inga släktingar. Ni är hans
kamrat; han har öppnat tidningsmannabanan för
er. Kom — jag ber er därom. Jag har ingen, jag
kan vända mig till.
Er tillgivna kamrat
Madeleine Forestier.»
En sällsam känsla, som av en vindfläkt, trängde
in i Georges’ hjärta, en känsla av befrielse, och han
mumlade: — Ja, visst skall jag resa. Stackars
Charles!
Chefen, som han delgav innehållet i den unga
kvinnans brev, gav motsträvigt sitt tillstånd och
upprepade: — Men skynda er tillbaka, ty ni är
oersättlig för oss.
Georges Duroy avreste till Cannes följande dag
med snälltåget, som avgick klockan sju, efter att
förut ha per telegram underrättat familjen de
Marelle om sin avresa.
Han var framme vid fyratiden följande dag på
eftermiddagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
