Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 GTJY DE MAUPASSANT
lade med vredgad min: — Jag säger dig ju, att jag
kvävs. Yad gör det dig, om jag dör en dag förr eller
senare, eftersom jag ändå skall dö . ..
Då öppnade hon helt och hållet fönstret. Forestier
insöp den ljumma, milda vårluften med flämtande,
korta andetag. Så utbrast han i väsande, ursinnig
ton: — Stäng fönstret. Luften gör mig ont. Jag
skulle hellre vilja dö i en grotta.
Och hans hustru stängde långsamt fönstret, varpå
hon länge stod med pannan tryckt mot rutan och
blickade ut.
Duroy, som kände sig illa till mods, hade velat
prata med den sjuke, lugna honom, men han kunde
inte hitta på något att trösta honom med.
Han stammade: — Du mår således inte bättre,
sedan du kommit hit?
Den andre ryckte otåligt och retligt på axlarna.
— Det ser du väl, sade han och lät sedan huvudet
åter sjunka ned.
— Men för tusan, betänk, hur härligt det är här
i jämförelse med Paris. Där är det ännu full vinter.
Det snöar, fryser på, regnar och är så mörkt, att
man måste tända lampor klockan tre på
eftermiddagen.
— Något nytt från tidningen? frågade Forestier.
— Ingenting nytt. Som vikarie för dig har man
engagerat lille Lacrin, som lämnat Voltaire,
men han är inte vuxen sin uppgift. Det är på tiden
för dig att återvända hem.
Den sjuke utbrast: — Jag? Jag kommer snart att
skriva krönikor sex fot under jorden. Denna hans
fixa idé återkom regelbundet som ett klockslag,
framträdde i varje hans tanke, varje mening, han
yttrade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
