Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
147
är min gamle vän greve de Vaudrec, som har för
vana att äta middag här varje måndag och som
kommer liksom förr.
Georges mumlade: — Ah! Mycket bra. Han stod
bakom henne med sin bukett i handen och kände
god lust att gömma den, att kasta bort den. Han
sade emellertid:
— Se här! Jag har tagit med mig rosor åt dig!
Hon vände sig hastigt om, idel småleenden, och
utbrast:
— Åh, så vänligt av dig att tänka på det. Och
hon bredde ut armarna mot honom och bjöd honom
sina läppar med en sådan förtjusning, att han
kände sig tröstad.
Hon tog blommorna, inandades deras doft och
satte dem med livligheten hos ett förtjust barn i en
vas mitt emot den andra. Så sade hon, i det hon
granskade effekten: — Yad jag är belåten! Nu är
min kakelugn riktigt vacker.
Hon tillade genast med övertygande min: — Vet
du, Vaudrec är en förtjusande människa. Du kommer
genast att bli intim vän med honom.
En ringning tillkännagav, att greven anlänt. Han
kom in, lugn och otvungen, som om han varit
hemma hos sig. Efter att ridderligt ha kysst den unga
fruns fingrar, vände han sig till mannen, räckte
honom hjärtligt handen och frågade:
— Ni mår bra, icke sant, min käre Du Roy?
Han hade icke längre sin sträva, otillgängliga
uppsyn, utan en älskvärd min, som tydligt visade,
att situationen icke längre var densamma som förr.
Den överraskade tidningsmannen försökte visa sig
vänlig och besvara detta närmande. Fem minuter
senare hade man kunnat tro, att de känt och
uppskattat varandra sedan tio år tillbaka.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
