Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEL AMI
177
kunde icke tänka på något annat än på konom. Hon
led blott ock bart av att ban avlägsnat sig. Men kon
kämpade med förtvivlan, hon försvarade sig,
kallade till undsättning bela sin själsstyrka. Hon ville
kellre dö än duka under på detta sätt, kon som
aldrig kade svikit. Hon mumlade böner, men hon
lyssnade efter Georges’ steg, som avlägsnade sig
under valven.
Hon förstod, att striden var gagnlös, att striden
var hopplös! Men kon ville ändå icke ge vika, och
hon greps av en av dessa nervkriser, som kasta
kvinnorna till marken skälvande ock vridande sig i
konvulsioner. Hon darrade i alla lemmar och
kände, att kon skulle falla omkull och rulla sig mellan
stolarna, uppgivande gälla skrin.
Någon närmade sig henne hastigt. Hon vände på
huvudet. Det var en präst. Då reste hon sig upp,
sprang fram till honom, sträckte fram sina
hopknäppta händer och stammade: — O, rädda mig!
Rädda mig!
Han stammade helt överraskad. — Yad önskar ni,
min fru?
— Jag vill, att ni skall rädda mig. Ha
medlidande med mig. Om ni inte kommer mig till
undsättning, är jag förlorad.
Han såg på kenne ock undrade, om hon var
galen. Han frågade: — Yad kan jag göra för er?
Han var ung, lång, ganska fetlagd, en vacker
präst i en förmögen församling, van vid rika
bot-görerskor.
— Emottag min bikt, sade kon, och råd mig, stöd
mig, säg, vad jag skall göra.
Han svarade: — Jag tar emot bikt alla lördagar
mellan tre och sex.
B. A. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>