- Project Runeberg -  En återblick /
173

(1906) Author: Edward Bellamy Translator: Gustaf F. Steffen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


"Icke ännu", svarade jag. "Uppriktigt sagdt har jag
ryst tillbaka för att göra det, emedan ett dylikt besök
genom att väcka en alltför liflig hågkomst af det förflutna
skulle kunna rubba min själs jämnvikt."

"Ja så", sade hon. "Jag tror nog att det varit bäst
för er att hålla er därifrån. Jag borde ha tänkt på det."

"Nej", sade jag, "det var bra att ni kom att nämna
det. Faran, om det ens fanns någon, existerade endast
under de första dagarne. Tack vare först och främst er,
känner jag mig nu så hemmastadd i denna nya värld,
att om ni går med mig för att skrämma bort spökena,
vill jag gärna gå dit i eftermiddag."

Edith gjorde först invändningar, men då hon märkte,
att det var min verkliga önskan, samtyckte hon till att
följa med mig. Jordvallen, som uppkastats vid
gräfningen syntes från huset, och ett par steg förde oss till
stället. Allt var ännu i samma skick som i den stund,
då arbetet afbröts genom upptäckten af rummets
innevånare, med undantag däraf att dörren hade öppnats och
stenplattan lagts tillbaka på taket. Vi stego ned för
jordvallen och gingo in genom dörren till det svagt upplysta
rummet.

Allt såg ut på samma sätt, som då jag sista gången
såg det den minnesvärda aftonen för ett hundra tretton
år sedan, strax innan mina ögon slötos i den långa
sömnen. Jag stod en stund tyst och såg mig omkring. Jag
såg att min följeslagerska i smyg betraktade mig med
ett uttryck af bäfvan och medlidsam nyfikenhet. Jag
räckte henne min hand, och hon lade sin i den; hennes
mjuka fingrar besvarade min handtryckning. Slutligen
hviskade hon:

"Är det icke bäst, att vi gå ut nu? Ni får icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 4 02:35:21 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/bellater/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free