Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, men på samma gång en ursäktlig lyssnare",
svarade jag, "hvilket jag hoppas ni skall medge."
"Detta låter mycket hemlighetsfullt", svarade hon.
"Ja, så hemlighetsfullt", sade jag, "att jag ofta
undrat, om jag verkligen hört, hvad jag nu ämnar fråga
er om, eller om jag blott drömt alltsammans. Ni skall
säga mig, huru det förhåller sig. Det hände nämligen
på följande sätt. Då jag vaknade upp ur min
hundraåriga sömn, var mitt första medvetna intryck ljudet af
röster, som talade omkring mig. Jag märkte sedan, att
det var er fars, er mors och er egen. Först hörde jag
er fars röst säga: ’Han skall just öppna ögonen. Det
är bäst, att han ej får se mer än en af oss till en
början.’ Såvida ej allt varit en dröm, sade ni då: ’Lofva
mig då att ej berätta det för honom!’ Er far tycktes
tveka att ge något löfte, men ni envisades, och er
moder ställde sig på er sida, så att han slutligen lofvade.
Då jag slog upp ögonen, såg jag blott honom."
Det hade varit mitt fulla allvar, då jag sade, att jag
icke visste, om jag drömt detta samtal, som jag inbillat
mig hafva hört, så otroligt föreföll det mig, att dessa
människor skulle veta någonting om mig — deras
farföräldrars samtida — som jag icke visste själf. Men då
jag såg, hvilken verkan mina ord gjorde på Edith, visste
jag, att det icke varit någon dröm, utan en gåta, den
hemlighetsfullaste, som jag någonsin råkat ut för. Från
det ögonblick hon förstod, hvarthän mina frågor syftade,
visade hon alla tecken till den största förlägenhet. Hon
slog förskräckt ned ögonen, som eljes alltid så frimodigt
blickade rakt framför sig, och rodnade från halsen ända
upp till hårfästet.
"Förlåt", sade jag, så snart jag hämtade mig från
min häpnad öfver mina ords sällsamma verkan. "Det
tyckes således icke hafva varit någon dröm. Det är
någon hemlighet, som angår mig, som ni döljer för mig.
Men tycker ni verkligen icke, att det är litet hårdt, att
en person i min belägenhet ej underrättas om allt
möjligt, som gäller honom själf?"
"Det, gäller icke er — jag menar, icke direkt. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
