Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugofemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aldrig förr ägnat någon hänsyn, blifvit en af de stora
sedliga tankar, som med pliktkänslans hela öfvertygelse
och kraft understöder den naturliga böjelsen att i
äktenskapet söka förening med den bästa och ädlaste af det
motsatta könet. Följden häraf är, att alla de sporrar,
som vi använda för att uppmuntra flit, talanger, snille
och allahanda förträffliga egenskaper, icke på långt när
så kraftigt inverka på våra unga män som medvetandet
om, att våra kvinnor sitta som domare öfver täflingen
och förbehålla sig själfva som belöning åt segrarne. Af
alla pådrifvare, sporrar, lockelser och pris, finns det
intet, som kan jämföras med tanken på de strålande
ansikten, som vända sig bort från de försumliga.
"Nutidens ungkarlar äro nästan uteslutande män, som
misslyckats i att på ett aktningsvärdt sätt fullgöra sitt
kall. Den kvinna måste äga mod, och det ett ganska
dåligt slags mod, som af medlidande för en af dessa
olyckliga skulle låta förmå sig att trotsa den allmänna
meningen — ty i öfrigt står det henne fritt — därhän
att hon tager honom till man. Hon skulle finna sitt eget
köns hållning till frågan mycket mera fordrande och
svårare att motstå än männens. Våra kvinnor förstå att
till fullo uppskatta sitt ansvar såsom den kommande
generationens väktare, hvilka hafva framtidens nycklar i
sin hand. Deras pliktkänsla i detta fall gränsar nästan
till ett slags religiös hänförelse, en kult, hvari de
uppfostra sina döttrar från barndomen."
Sedan jag gått upp på mitt rum den aftonen, satt
jag länge uppe och läste en roman af Berrian, som Dr.
Leete lämnat mig. Handlingen rörde sig omkring den
fråga, som han med sina sista ord antydt, nämligen den
modärna uppfattningen af föräldraansvaret. Ett dylikt
förhållande skulle helt säkert af en romanförfattare i
nittonde århundradet behandlats på ett sådant sätt, att
läsarens sjukliga sympati väckts för de älskande, och hans
harm vändt sig mot den oskrifna lag, som de öfverträdde.
Jag behöfver icke skildra huru annorlunda den
ståndpunkt är, som Berrian intager — ty hvem har icke läst
Rut Elton — eller med hvilken fruktansvärd kraft han
framhåller grundsatsen; "öfver de ofödda är vår makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
