Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och själfviskhet allena sammanhöllo människorna, och att
alla band människorna emellan skulle falla isär, om dessa
bevekelsegrunder på något sätt förslöades eller
hämmades i sin verkan. Med ett ord, man trodde — äfven då
man intet bättre önskade än att få tro annorlunda —
raka motsatsen till hvad vi anse själfklart. Man trodde
nämligen, att det var människornas samhällsfientliga och
icke deras samhällsvänliga egenskaper, som utgjorde den
bindande kraften i samhället. Man ansåg det helt
riktigt, att människor lefde i samhällen blott för att
öfverlista och förtrycka hvarandra, och att ett samfund, som
gaf fritt rum åt dylika drifter, kunde äga bestånd, då
däremot ett samfund, som grundades på samverkan till
allas förmån, vore dömdt att gå under. Det vore nästan
orimligt, om man väntade att någon skulle tro, att folk
någonsin på allvar hyst dylika åsikter. Dock är det ett
lika välgrundadt historiskt faktum som något, att dessa
åsikter icke blott hystes af våra förfäder, utan att de
voro orsaken till det långa dröjsmålet med den gamla
ordningens afskaffande, sedan öfvertygelsen om dess
outhärdliga missgrepp gjort sig allmänt gällande. Häri
finner man förklaringen till den djupt misströstande och
bittra andan i literaturen, den melankoliska tonen i
poesien mot slutet af nittonde århundradet.
"Man kände, att förhållandena voro outhärdliga, men
hade intet klart hopp om någonting bättre. Man trodde
att mänsklighetens utveckling fört in i en återvändsgränd,
och att det nu vore omöjligt att komma vidare.
Sinnesstämningen på denna tid belyses på ett slående sätt
genom en del skrifter, som räddats undan åt oss och nu
kunna studeras i våra bibliotek. Efter en sorgfällig
utredning bevisas det att det, trots människornas sorgliga
tillstånd, på grund af några lätt öfvervägande skäl i ena
vågskålen, vore mera värdt att lefva lifvet än att lämna
det. Människorna föraktade sig själfva och föraktade
därför äfven sin skapare. Religionen var stadd i allmänt
förfall. Blott svaga och bleka strålar kunde genom tjocka
moln af tvifvel och fruktan sprida en glimt af ljus öfver
jordens mörker. Att människorna skulle tvifla på honom,
som skänkt dem lifvet, eller frukta den hand, som danat
dem, är i sanning beklagligt oförnuftigt; men vi böra
komma ihåg att barn, som om dagen äro oförskräckta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
