Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anledning till våldsamhet, emedan människorna förlorat
makten att skada hvarandra. Mänsklighetens gamla under
så många århundraden gäckade dröm om frihet,
jämlikhet och broderskap, var ändtligen förverkligad.
"Liksom i det gamla samhället de ädelmodiga, de
rättvisa och ömhjärtade hade haft en svår ställning, just
emedan de ägde dessa egenskaper, så var det i det nya
samhället de hårdhjärtade, de giriga och själfviska, som
icke stämde öfverens med omgifningen. Sedan
lifsvillkoren för första gången upphört att verka som drifkraft
på människans djuriska egenskaper, och den lön, som
själfviskheten hittills fått icke blott borttagits, utan
öfverflyttats på oegennyttan, först då blef det möjligt att
se, hvad den oförfalskade människonaturen verkligen var
värd. De låga böjelser, som förut i så hög grad frodats
på de bättres bekostnad, vissnade nu bort som
grottalger i friska luften, och de ädlare egenskaperna visade
en hastig utveckling, som förvandlade cynikern till
loftalare och för första gången i historien frestade
människosläktet till att älska sig själf. Det uppenbarades snart till fullo,
hvad den gamla världens präster och tänkare aldrig skulle
hafva trott, att människorna i grunden äro goda, icke
onda, att de af naturen äro ädelmodiga och icke
själfviska, medlidsamma och icke grymma, kärleksfulla och icke
öfversittare, gudalika i sina sträfvanden, fulla af
ömhetens och själfuppoffringens heligaste instinkter, en Guds
afbild och ej en vrångbild af honom. De tryckta
lefnadsförhållanden, som fortgått under många generationer och
kunnat fördärfva änglar, hade icke väsentligen förmått
ändra människans naturliga ädelhet; och då dessa
förhållanden en gång för alla borttagits, rätade hon upp sig
igen, lik en böjd vidja.
"För att framställa hela saken inom ramen af en
liknelse vill jag jämföra mänskligheten i forna tider vid
ett rosenträd, som planterats i en sumpig trakt, vattnats
med svart kärrvatten, inandats giftiga dunster om dagen
och bitits af frosten om natten. Otaliga generationer af
trädgårdsmästare hade gjort sitt bästa för att få det att
blomma, men så när som på en och annan
halfutsprungen, maskstungen knopp, hade alla deras bemödanden
varit utan framgång. Många påstodo verkligen, att
trädet alls icke var något rosenträd, utan en giftig växt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
