Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjette kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Det finns en borgen för den framtid, som är oss
förbehållen, däri att skaparen i våra hjärtan nedlagt en
oändlig måttstock för hvad vi kunna åstadkomma, enligt
hvilken det, som vi redan uppnått, alltid synes
obetydligt och målet aldrig närmre. Om våra förfader haft en
aning om ett samhälle, i hvilket människorna skulle lefva
tillsammans i endräkt som bröder, utan kif och afund,
utan våldsamhet eller konkurrens; hvarest de, mot ett
arbete i fritt valda yrken, som ej är tyngre än hälsan
fordrar, helt och hållet skulle befrias från all omsorg om
morgondagen och lämnas lika bekymmerslösa för
uppehället som träd, hvilka vattnas af ständigt rinnande
bäckar — hade de kunnt ana ett dylikt tillstånd, skulle de
hafva ansett det för ingenting mindre än paradiset. De
skulle hafva förblandat det med sina föreställningar om
himmelen och aldrig kunnat drömma, att det bortom
detsamma möjligen kunde finnas någonting mera att önska
eller sträfva efter.
”Men hur är det med oss, som stå på denna höjd,
till hvilken de blickade upp? Redan hafva vi i det allra
närmaste glömt, utom då vi vid särskilda tillfällen, såsom
det närvarande, påminnas därom, att det icke alltid stod
så till med människorna som nu. Det är redan en
ansträngning för vår inbillningskraft, att söka föreställa oss
våra nära förfäders samhällsförhållanden. Vi finna dem
vidunderliga. Lösningen af frågan om det fysiska
underhållet på ett sådant sätt, att bekymmer och brott äro
bannlysta, synes oss så långt ifrån att vara slutmålet, att vi
blott betrakta det som en ringa början till verkligt,
mänskligt framåtskridande. Vi hafva blott befriat oss från ett
efterhängset och onödigt hinder, som afhöll våra förfäder
från att ägna sig åt tillvarons verkliga mål. Vi hafva
blott bortkastat de bördor, som hindrade vårt lopp. Vi
äro såsom barn, hvilka just lärt sig stå upprätt och gå.
Det är en stor tilldragelse, detta, från barnets synpunkt.
Kanske föreställer det sig, att föga mera kan uppnås,
men om ett år har det redan glömt, att det icke alltid
kunnat gå. Dess horisont vidgades blott, då det reste
sig, och blef större, allt efter som det rörde sig. Dess
första steg var i sanning en stor tilldragelse, men blott
i en bemärkelse, som en början, ej som mål. Det
inträdde först då på sin verkliga utvecklingsbana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
