Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle hafva blifvit den enda kvinna i världen. Då jag
nu plötsligt kommit till insikt om hopplösheten af min
kärlek, erfor jag icke blott en försmådd älskares vanliga
lidande, utan kände mig dessutom så gränslöst ensam,
så ytterligt öfvergifven, att ingen annan, om än så
olycklig älskare, kunnat erfara detsamma.
Tydligen märkte mitt värdfolk min nedslagenhet och
gjorde allt hvad de kunde, för att förströ mig. Jag
kunde märka, att i synnerhet Edith var ledsen för min
skull, men som fallet är med alla älskare, då jag en
gång varit dåraktig nog att drömma om någonting mera,
kunde jag icke längre känna tillfredsställelse i en
välvilja, som jag visste blott kom af medlidande.
Sedan jag tillbragt nästan hela eftermiddagen
ensam på mitt rum, gick jag i skymningen ned i
trädgården för att röra på mig. Det var en mulen dag med
höstdoft i den varma, stilla luften. Då jag fann mig i
närheten af min underjordiska kammare, gick jag in där
och sätte mig ned. ”Detta”, mumlade jag, ”är mitt enda
hem. Jag vill stanna här och aldrig gå ut mera.” Med
tillhjälp af den välbekanta omgifningen sökte jag finna
ett slags melankolisk tröst i att upplifva minnet af det
förflutna och i inbillningen framkalla de gestalter och
ansikten, som omgåfvo mig i mitt förra lif. Men det var
förgäfves. Gestalterna voro liflösa. Under nära hundra
år hade stjärnorna blickat ned på Edith Bartletts och
hela mitt släktleds grafvar.
Det förflutna var dödt, krossadt under ett sekels
tyngd, och från det närvarande var jag utestängd. Det
fanns intet rum för mig, ingenstädes. Jag var hvarken
död eller lefvande.
”Förlåt, att jag följde er!”
”Jag såg upp. Edith stod i dörren till den
underjordiska kammaren och betraktade mig småleende, men
med ögon, fulla af medlidande och oro.
”Skicka bort mig, om jag stör er”, sade hon. ”Vi
märkte, att ni var nedslagen, och som ni vet, lofvade ni
att tala om för mig, om det skulle inträffa. Ni har icke
hållit ord.”
Jag steg upp och gick fram till dörren med ett
försök till leende, som dock måtte misslyckats grundligt, ty
då jag såg henne, blef jag blott ännu djupare nedslagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
