Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Jag kände mig litet ensam, det var allt”, sade jag.
”Har det aldrig fallit er in, att jag är den ensligaste
varelse, som någonsin funnits till, och att man egentligen
behöfver ett nytt ord, för att uttrycka mitt tillstånd?”
”Åh, ni får ej tala på det sättet, ni får ej känna
det så! Ni får ej!” ropade hon med tårar i sina ögon.
”Äro icke vi edra vänner? Det är ert eget fel, om ni ej
vill låta oss vara det. Ni behöfver icke känna er ensam.”
”Ni är så god mot mig, att jag icke kan fatta, huru
det är möjligt”, sade jag, ”men tror ni icke att jag vet,
att det endast är medlidande, idel medlidande. Jag vore
en narr, om jag icke förstod, att ni icke kan betrakta
mig på samma sätt som ni betraktar en man af er egen
generation, utan såsom en underlig, sällsynt varelse, som
drifvits i land här från något okändt haf, och hvars
hjälplöshet väcker ert medlidande, trots hans otympliga
framträdande. Tack vare er godhet har jag varit
dåraktig nog att nästan glömma detta och inbilla mig, att jag med
tiden skulle, såsom vi brukade säga, blifva naturaliserad
i detta tidehvarf, att jag skulle kunna känna mig som
en af er och synas för er lik andra män i er omgifning.
Men herr Bastons predikan har lärt mig, huru fåfängt
det är att inbilla sig något dylikt, huru stort svalget
mellan oss måste förefalla er.”
”Ack den eländiga predikan!” utropade hon
gråtande. ”Jag önskade förskona er från att höra det. Hvad
vet han om er? Han har läst i gamla mögliga luntor
om er tid, det är allt. Hvad bryr ni er om honom, och
hvarför skulle ni bli nedslagen af hans ord? Betyder
det ingenting för er, att vi, som känna er, tänka
annorlunda? Bryr ni er icke mer om vår mening än hans,
han som aldrig sett er? O, herr West, ni vet icke, ni
kan icke föreställa er, huru svårt det känns, då jag ser
er så förtviflad. Jag kan icke stå ut med det. Hvad
skall jag säga, som kan öfvertyga er om, huru vi känna
för er helt annorlunda än hvad ni tror?”
Liksom förra gången, då hon kommit till mig vid
den där andra vändpunkten i mitt öde, sträckte hon ut
händerna, som om hon ville hjälpa mig, och jag fattade
dem liksom då och slöt dem i mina. Hennes barm
häfdes och hennes fingrar darrade af en djup rörelse. I
hennes ansikte kämpade medlidandet med de hinder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
