Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidhöll, att det icke skulle vankas flera kyssar, förr än hon
fritagits från all misstanke för att förhastadt hafva skänkt
bort sitt hjärta, hade jag intet annat val än att följa
den älskliga, men gåtfulla varelsen in i huset. Då vi
kommit in till hennes mor, hviskade hon rodnande några
ord i örat på denna och sprang sedan sin väg, lämnande
oss ensamma.
Huru sällsamt mitt öde än varit, såg det ut som om
jag först nu skulle få veta det allra sällsammaste däri.
Fru Leete berättade mig, att Edith var sondotters
dotter till ingen annan än min förlorade fästmö, Edith
Bartlett. Sedan denna hade sörjt mig i fjorton år, hade
hon gift sig med en man, som hon högaktade, och
efterlämnat en son, som var fru Leetes far. Fru Leete hade
aldrig sett sin farmor, men hade hört mycket talas om
henne och uppkallade sin dotter efter henne. Denna
omständighet bidrog möjligen till att öka den uppväxande
flickans intresse för allt, som angick hennes stammoder,
i synnerhet för den tragiska berättelsen om hennes
tillämnade brudgums förmodade död vid den eldsvåda, som
förtärde hans hus. Denna historia var väl ägnad att
väcka en romantisk flickas medkänsla, och Ediths
intresse ökades naturligtvis i hög grad af medvetandet om,
att den olyckliga hjältinnans blod flöt i hennes egna
ådror. Ett porträtt af Edith Bartlett och en del af
hennes papper, däribland mina egna bref, funnos bland
hennes kvarlåtenskap. Porträttet framställde en mycket
vacker ung kvinna, om hvilken det var lätt att inbilla sig
allahanda rörande och romantiska saker. Mina bref
gåfvo Edith stoff till att bilda sig en ganska tydlig
föreställning om min karaktär, och följden blef, att den
vemodiga gamla historien stod mycket lefvande för hennes själ.
Hon brukade halft på skämt säga till sina föräldrar, att
hon aldrig skulle gifta sig, förr än hon fann en man som
Julian West, och någon sådan funnes det icke numera.
Allt detta var naturligivis endast fantasier af en
flicka, som aldrig själf haft någon kärleksaffär, och skulle
naturligtvis ha försvunnit af sig själf, om ej upptäckten
af det underjordiska hvalfvet i hennes faders trädgård
hade inträffat och jag blifvit igenkänd. Då den
skenbart liflösa gestalten blifvit inburen, hade man genast
känt igen Edith Bartletts porträtt i medaljongen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
