Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hängde vid min hals, och då de satte denna
omständighet i samband med allt hvad de förut visste, förstodo
de, att jag icke var någon annan än Julian West. Om
det också, såsom de först trodde, alls icke hade kunnat
blifva fråga om att väcka mig till lif igen, ansåg fru
Leete, att händelsen skulle hafva haft ett afgörande
inflytande på hennes dotter för hela lifvet. Föreställningen
att någon ödets nyck förbundit hennes lif med mitt
skulle under alla omständigheter ha utöfvat en
oemotståndlig tjusningskraft på nästan hvilken kvinna som helst.
Då jag några timmar senare kvicknade vid igen hade
jag från allra första stund känt ett egendomligt beroende
af henne och funnit en särskild tröst i hennes sällskap.
Därför kunde jag nu själf, sade hennes moder, afgöra,
om hon varit för snar att skänka mig sin kärlek så fort
hon såg min. Om jag tyckte så, borde jag komma ihåg
att detta var tjugonde och ej nittonde århundradet, och
att kärleken utan tvifvel nu både växer hastigare och
yttrar sig oförbehållsammare än på min tid.
Från fru Leete gick jag till Edith. Då jag fann
henne, tog jag henne vid båda händerna och stod en
lång stund försjunken i betraktande af hennes ansikte.
Och då upplifvades åter mitt minne af den andra Edith,
hvilket varit liksom bedöfvadt till följd af det fasansfulla
öde, som skilt oss åt. Mitt hjärta bäfvade af vemodig
rörelse, men äfven af lycka. Ty hon, som kom mig att
så djupt känna min förlust, skulle äfven godtgöra
densamma. Det var som om Edith Bartlett blickat på mig
genom hennes ögon och tröstande smålett mot mig. Mitt
öde var icke blott det sällsammaste, utan äfven det
lyckligaste, som någonsin kommit en man till del. Ett
dubbelt underverk hade skett för min skull. Jag hade icke
kastats upp på denna främmande strand för att känna
mig ensam och öfvergifven. Min älskade, som jag sörjt
såsom förlorad, hade födts på nytt för att bli min tröst.
Då jag slutligen i öfversvallande tacksamhet och ömhet
slöt den älskliga flickan i mina armar, blandades den
döda och den lefvande Edith i min föreställning, och jag
har aldrig sedan rätt kunnat skilja dem åt. Det dröjde
ej länge, förr än jag märkte, att det äfven å Ediths sida
fanns en motsvarande identitetsförblandning. Aldrig har
det väl mellan nyförlofvade förekommit ett sällsammare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
