Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugoåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämmer, det ömkliga skriket af späda barn, som dia
eländets bröst, hesa svordomar af half vilda, i nöd försänkta
män, grälet från en hel här af kvinnor, som sälja sig
för bröd. Hvad ha ni stoppat i edra öron, eftersom ni
icke höra dessa hemska ljud? Hvad mig beträffar, kan
jag ej höra annat."
Djup tystnad följde på mina ord. Jag hade talat,
öfverväldigad af det djupaste medlidande, men då jag
såg mig om bland de församlade, märkte jag blott kall
och högdragen förvåning i deras blickar. Ediths ansikte
uttryckte därtill ytterlig förödmjukelse, hennes fars
däremot vrede. Damerna sågo ut som förnärmade oskulder,
och en af herrarna tog upp sin pince-nez och beskådade
mig, som om jag vore ett vetenskapligt under. Då jag
såg, att förhållanden, som för mig voro rent af
outhärdliga, icke rörde dem alls, att ord, som jag blott med
bäfvande hjärta kunnat uttala, blott hade uppretat dem
mot mig, blef jag först bedöfvad och sedan gripen af
den djupaste förtviflan och misströstan. Huru kunde det
finnas något hopp för vidden, för de elända, då tänkande
män och ömhjärtade kvinnor icke rördes af dessa ting!
Då kom jag att tänka på, att jag kanske icke lagt mina
ord rätt. Utan tvifvel hade jag talat illa. De voro onda,
emedan de trodde, att jag klandrade dem, då Gud vet,
att jag blott var uppfylld af tanken på de rysliga
omständigheterna, och var långt ifrån att vilja anklaga någon.
Jag tyglade min rörelse och försökte tala lugnt och
sansadt för att borttaga detta intryck. Jag sade dem,
att jag icke ville tadla dem, som om de eller de rika
öfverhufvud vore ansvariga för eländet i världen.
Visserligen vore det sant, att hvad de slösade bort på
öfverflöd kunde, om det användes på annat sätt, lindra
månget bittert lidande. Dessa kostliga rätter, dessa
dyrbara viner, dessa präktiga tyger och glittrande juveler
representerade lösepenningen för många lif. De voro
därför visserligen icke utan skuld, såsom de där slösa i
ett af hungersnöd hemsökt land. Men allt hvad de rika
förslösade skulle om det sparades, ej räcka långt att bota
världens fattigdom. Det fanns så litet att dela, att
äfven om de rika finge lika lotter med de fattiga, en hvar
blott skulle få sitt torftiga bröd, hvilket dock skulle
förljufvas af broderskärleken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
