Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar, ty förolämpningen retade upp dem allt mer och
mer, och han nämnde icke att Stabben i går kväll
hade tiggt och bedt honom säga hur det där ordet
stavades.
»Det är en nästan lika grov pik som ert tal
om björnköttet», sade Stabben sedan.
Kit fnittrade. På samma gång som han ständigt
upptäckte sin egen duglighet steg hans förakt för de
båda principalerna. Det var icke så mycket
förargelse som en ständig avsmak. Han hade fått en
försmak av björnköttet, och han tyckte om det, men
de höllo nu på att lära honom hur man inte skall
äta det. I tysthet tackade han Gud att han inte
var som de. Han tyckte så illa om dem, att det
gränsade till hat. Deras snäsor retade honom mindre
än deras hjälplös,a oduglighet. Gamle Isak Bellew
och alla de andra manhaftiga Bellew’ama höjde
sin röst någonstädes i djupet av hans inre.
»Stabb», sade han en dag medan de som vanligt
väntade på att få ge sig av, »jag skulle nästan kuntna
slå dem i skallen med en åra och begrava dem
i ån.»
»Instämmer», sade Stabben. »De ä’ inte köttätare.
De ä’ fiskätare, och jag är säker på att de lukta
illa.»
De kommo till fallen; först Lådklyftan och sedan,
flera mil längre ner, Vita Hästen. Lådklyftan gjorde
skäl för namnet. Det var en låda, en fälla. Då man
en gång kommit in i den, var det bara att gå på.
På ömse sidor reste sig lodräta klippväggar. Ån drog
ihop sig till en bråkdel av sin bredd och forsade
genom denna mörka hålväg med en våldsam fart
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
