Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han påpekade att de båtar som tagit sig fram till
stranden aldrig kommit tillbaka. De måste ha
träffat på en landningsplats längre fram. Ännu en
timme knogade de, och en till.
»Om ni ville offra på årorna litet av de krafter
ni samla då ni dricka kaffe på sängen, skulle det
gå», sade Stabben i eggande ton. »Ni göra
visserligen edra årtag, men ni flytta oss en inte fram en
tum».
Några minuter därefter drog Sprague in sin
åra igen. »Jag är förbi», sade han, och han fick
tårar i ögonen.
»Det ä’ vi allesammans», svarade Kit, och själv
var han nära att gråta eller begå mord, så
utmattad var han. »Men vi knoga ändå».
»Vi vända om. Låt båten vända.»
»Stabb, om han inte vill ro, så tag åran ni,»
kommenderade Kit.
»Ja visst», svarade han. »Han kan hugga is.»
Men Sprague vägrade att lämna ifrån sig åran;
Stine hade upphört att ro, och båten drev tillbaka.
»Vänd, Nigger», befallde Sprague.
Och Kit, som aldrig i sitt liv svurit över någon
människa, blev förvånad över sig själv. »Dra åt
helvete», svarade Jian. »Tag åran och ro.»
Det är i utmattningens ögonblick som människorna
låta all sin hopsparade civilisation fara, och ett
sådant ögonblick ,var nu inne. Var och en hade nått
bristningspunkten. Sprague drog av sig en vante,
tog sin revolver och riktade den mot rorsmannen.
Något sådant hade Kit aldrig förr varit med om.
Aldrig i sitt liv hade han haft ett skjutvapen riktat
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
