Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är kväll. Kom an. Sjön håller på att lägga
sig. Vi måste ge oss över.»
Stine satte sig upp med sur och vredgad min.
»Låt den lägga sig. Vi röra oss inte ur fläcken.»
»Som ni vill», sade Stabben. »Men vi ge oss av
med båten.»
»Ni ha åtagit er ...»
»Att frakta er packning till Dawson», avbröt
Stabben. »Nå, gör vi inte det då?» Han gav frågan,
eftertryck genom att låta halva tältet ramla ner
över dem.
De bröto sig igenom den tunna isen i hamnen
och kommo ut på sjön, där det tunga, glasartade
vattnet frös på deras åror för varje årtag. Vattnet
blev snart som gröt, hindrade rodden och frös i
luften medan det droppade från årbladen. Snart
började vattenytan täckas av ett skinn och båten
trängde framåt allt långsammare.
Ofta efteråt, då Kit försökte påminna sig den
natten och ej kunde få fram något annat än
feberdrömmar, undrade han hur Stine och Sprague hade
känt det. Hans enda intryck för egen del var att
han kämpat sig fram genom bitande köld och
outhärdliga vedermödor i tusen år.
Då morgonen inbröt, lågo de stilla. Stine
klagade över förfrusna fingrar och Sprague över sin
näsa, och smärtan i Kits kinder och näsa sade
honom att även han råkat illa ut. Allt efter som det
ljusnade kunde de se längre, och så långt de sågo
var sjön isbelagd. Dess vatten var försvunnet. Till
den norra ändans strand hade man hundra meter.
Stabben envisades att det var flodmynningen och
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
