Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stupa och försökte dra ut provianten, utan att fråga
efter de sparkar och slag som haglade över dem.
Man måste lyfta upp dem och vräka undan dem.
De voro så svaga att de ramlade omkull vid minsta
knuff eller stot. Och de gjorde intet försök att
angripa de båda männen som försvarade släden.
Det var indianernas hjälplösa svaghet som
räddade Nigger och Stabben från nederlag. Inom fem
minuter hade muren av upprättstående,
framstormande indianer förvandlats till högar av fallna som
stönade och kvedo i snön och gräto och skreko då
deras stirrande, slöa ögon riktades på provianten som
betydde livet för dem och kom det att vattnas i
munnen på dem. Bakom alltsammans höjde sig
kvinnornas och barnens tjut.
»Tig! Så tig då!» skrek Stabben och stack
fingrarna i öronen, flämtande efter sina ansträngningar.
»Taså du!» ropade han, i det han sprang fram och
ryckte en kniv ur handen på en man som kröp på
magen i snön och försökte hugga spannhunden i
strupen.
»Det här är förfärligt», mumlade Nigger.
»Jag är alldeles förbi», svarade Stabben då han
kom tillbaka efter att ha räddat Bright. »Jag är
sannerligen riktigt svett. Nå, vad ska vi nu göra med
de här dårhushjonen?»
Nigger skakade på huvudet, och nu hade han
löst problemet. En indian kröp fram, med sitt enda
öga riktat på Nigger i stället för på släden, och i
det kunde Nigger se hur förnuftet försökte kämpa
sig fram. Stabben kom ihåg att han boxat honom
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
