Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
matiskt till väga. Den kvällen, då lägret stönade
och sov, eller stönade och inte sov, gick han till
Wentworths mörka stuga.
»Hör på, Wentworth», sade han. »Jag har tusen
dollars i guldstoft i den här påsen. Jag är en rik
man här i landet, och jag har råd att realisera mina
infall. Jag har blivit rörd av de sjukas elände. Stick
en rå potatis i handen på mig, så är guldsanden
er. Se här, ta den.»
Och Nigger blev alldeles förtjust då Amos
Wentworth sträckte ut sin hand i mörkret och tog
guldet. Nigger hörde honom treva i filtarna och kände
sedan i sin hand, icke den tunga guldpåsen, utan
alldeles tydligt en potatis, stor som ett hönsägg och
ännu varm efter beröringen med den andres kropp.
Nigger väntade ej till morgonen. Han och Stabben
voro beredda på att deras två sjukaste patienter
kunde dö när som helst, och till det huset styrde
de kosan. Tusendollarspotatisen var mald till mos
i en kopp, med skinn och vidhängande jprdklimpar
och allt — en tjock vätska, varav de hällde några
droppar i taget i de ohyggliga hålor som en gång
hade varit munnar. Under hela den ,långa natten
turade Nigger och Stabben om att hälla
potatis-dekokten i de sjuka, gnida in den j det stackars
svullna tandköttet, där tänderna sutto lösa, och
tvinga patienterna att svälja varenda droppe av det
dyrbara elixiret.
Följande kväll hade de båda patienterna
förbättrats underbart och nästan otroligt. De voro ej längre
de värst sjuka. Då potatisdekokten tog slut efter
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
